Regeringens utredare av kilometerskatten verkar ha fått ett tydligt uppdrag – att se till att det blir omöjligt att bo kvar på landet.
Alla ska in till staden, ingen ska få lyssna på fåglar, se på stjärnor eller bara njuta av tystnaden – i varje fall inte utan att betala nya skatter och avgifter.
Ska bara de med höga inkomster ha råd med lantliv?
Sveriges Åkeriföretag har presenterat en utredning som visar att 75 procent av vägslitaget beror på bristande och försenat underhåll, byggfel och liknande. Detta är ett förhållande som småföretagare på landsbygden väl känner till.
Men i stället för reparationer av illa skötta vägar blir insatserna enbart att sätta upp nya skyltar om vägskador.
En skylt förbättrar inte vägnätet utan förstärker bara den negativa bild som sprids om den för glesbygden så viktiga transportsektorn. Kritiken mot den tunga trafiken kan då förstärkas och motivera ett rejält skattepåslag.
Men att anklaga transporterna för vägslitaget är märkligt. För vägarna har väl anlagts för att användas för just transporter?
Genom bättre underhåll och satsningar på vägnätet utanför storstadsregionerna hade trafiksäkerheten ökat och acceptansen för den tunga trafiken varit större.
Men att så ensidigt belasta glesbygdsbor för slitage via en avståndsbaserad vägslitageskatt blir ytterligare en orättvisa.
Statliga Vattenfall blir kompenserade för ökade transportkostnader genom att de får sänkt fastighetsskatt genom energiöverenskommelsen.
Men landsbygdens alla små företag får inte samma kompensation. Tvärtom ska tjänsteföretag få ökad energiskatt.
Att leva och driva företag på Sveriges landsbygd blir inte lättare med ständigt ökade pålagor.
Om riksdag och regering menar allvar med att människor ska kunna verka i olika delar av landet så bör förslaget på en kilometerskatt läggas på hyllan.
Leif Svensson