Foto: TT bild.
Det är alltid samma sak. På ett eller annat vis bryter vapenvilan i Gaza samman och Israel och de palestinska grupperna börjar skjuta missiler mot varandras städer. I Israel dör en handfull människor och ett antal hus förstörs, i Gaza dör några hundra människor och tusentals blir hemlösa. Så småningom sluts ett avtal av något slag och ännu en period av relativ stiltje tar sin början. Den israeliska koloniseringen av Palestina kan sedan rulla vidare utan bekymmer fram till nästa våldsexplosion, och så fortsätter det – varv efter varv.
Även här i Sverige är det alltid samma sak. Så snart bomberna börjar brisera går tusentals svenskar ut till stöd för Palestina, med demonstrationer, artiklar och insamlingar för krigets offer. Det utlöser i sin tur en välbekant motreaktion från de som vill kväva all kritik mot Israels ockupation, men som offentligt – för de kan ju inte gärna skylta med sin moraliska konkurs – låtsas söka ”balans i debatten”.
Visst får du kritisera Israel, säger de, men varför är du inte lika upprörd över kriget i Syrien, där många fler har dött? Varför talar Palestinavännerna inte om Västsahara, som ockuperas av Marocko sedan 1975, eller om Tibet? Varför protesterar ni bara mot just den judiska staten...?
Och så lämnas tanken hängande i luften.
Nog för att antisemitism är ett verkligt problem – inte minst i Palestinarörelsens undervegetation – men det där är ändå ett osedvanligt billigt trick. Vad har de personer vars hjärtan plötsligt börjat blöda för Syrien eller Västsahara själva gjort för dessa länder? Svaret är i tio fall av tio: inte ett dugg. Så snart Gazakonflikten bedarrar och det inte längre finns något akut behov av att kollra bort opinionen, kommer deras hjärtan sluta klappa för andra länders döda.
Men det är faktiskt inget suspekt med organiserad solidaritet. Här i Sverige finns en bred opinion och en välskött föreningsrörelse för palestiniernas frihet och lika rätt. Den har byggts upp under årtionden av hårt frivilligarbete och gräsrotsinsamlingar bland både infödda svenskar och invandrade palestinier och många andra. Att den rörelsen finns och hörs och kan mobiliseras när bomberna börjar falla över Gaza är inget att skämmas över, det ska vi vara stolta över.
Ockupationens vänner är själva ofta engagerade i enfrågegrupper som Samfundet Sverige-Israel, utan att låta sig distraheras av lidandet på andra platser på jorden. Det får de naturligtvis vara, precis som man får vara aktiv i Svensk-kubanska föreningen, som stödjer bröderna Castros diktatur, eller Föreningen Syriensolidaritet, som stödjer Bashar el-Assad.
Däremot ska de inte förvänta sig att slippa mothugg, bara för att det alltid går att hitta en värre mördare och ett blodigare krig än det som bedrivs av deras favoritförbrytare.
Så fortsätt demonstrera, skriv, skänk pengar! Det är det rätta svaret på att man försöker ge dig dåligt samvete för att du bryr dig om offren för Israels ockupation.
Aron Lund
Mellanösternexpert och liberal krönikör