En av de få gånger jag som försvarsskribent sett antydelsen till en person bakom politikerfasaden på försvarsminister Karin Enström (M) var förra hösten då hon stod på Camp Film City i Pristina, Kosovo.
Försvarsministern påminde om att hon varit riksdagsledamot och var med om att fatta beslutet att skicka svensk trupp till konflikten. Enligt henne ett av de svåraste beslut som går att fatta som folkvald. När röstningsknappen för ”ja” väl används så riskerar folk att skickas ut i döden. Så blev tyvärr också fallet.
I försvarsministerns röst fanns en förtrolighet som berörde. Trösten är att uppdraget soldaterna skickas iväg på är så rättfärdigt att den uppoffring som riskerar att ske tjänar ett högre ideal, som hela det land man representerar står bakom. Denna tjänstgöring bör rimligtvis bemötas med den respekt den förtjänar. Så är inte alltid fallet.
Häromveckan var Torbjörn Björlund (V), ledamot i försvarsutskottet, med i SVT Debatt. Att hela programmet ägnades åt en diskussion om svenska veteraner visar på att veteranfrågan äntligen börjar få en folklig förankring. Men Vänsterpartiet har en anti-amerikansk tic som gör att man inte kan skilja på äpple och päron.
Såhär sa Björlund då den svenska insatsen i Afghanistan kom på tal: ”Vi reagerade över att det fanns en inställning att det var okej att döda ett dussintals talibaner. Då har man inte tagit till sig vad vi ska göra i en fredsbevarande insats. Det dödas ett antal civila i Afghanistan för att man inte har klart för sig vad man ska göra.”
För det första verkar Björlund blanda ihop talibaner med civila afghaner. För det andra så bortser han från det faktum att det enligt FN är talibanerna som står för tvåtredjedelar av de civila dödsoffren i Afghanistan. Och för det tredje antyder han att svensk trupp skulle ha dödat civila afghaner. Det är en anklagelse som det helt saknas fog för.
Vänsterpartiet har en historia av att obefogat misstänkliggöra svensk trupp. Den går hand i hand med hur Vänstern sviker Afghanistan genom sitt USA-hat. Efter att ha stöttat det svenska uppdraget under de två första omgångarna, orkade man inte ta ansvar längre. Dåvarande riksdagsledamoten Alice Åström (V) inledde sin reservation 2003 med orden ”Talibanernas välde i Afghanistan var en skapelse av USA …”.
2006 misstänkliggjorde Hans Linde (V) svensk trupps agerande (2006/07:UFöU3). Där anförs en insats i Boka hösten 2006, under vilken över 1 000 skott avlossades. ”Oklarheterna och frågetecknen är många runt operationen”, skrevs det. Att det var ISAF-styrkan och de afghanska styrkorna som först utsattes för skottlossning hade inte med saken att göra. Det faktum att svensk trupp samarbetade med övriga internationella enheter – läs: USA – var ett rött skynke.
Vänsterpartiets mönster är tydligt. Först gör man reservationer i riksdagen mot insatserna i Afghanistan. Därefter är det fritt fram att misstänkliggöra svensk trupp eftersom Sverige samarbetar med NATO, som leds av USA. På så sätt hålls kärnväljarna lyckliga och svensk trupp offras.
Csaba Bene Perlenberg
liberal skribent med särskild inriktning på försvars- och säkerhetspolitik