Iowa är knappast det första som poppar upp i svenskars huvuden när någon säger USA.
Inte ens i USA anses Iowa vara någon särskilt intressant plats. Kalifornien är drömfabriken, Washington DC är världshuvudstaden och New York är, tja, New York.
Iowa har vid första anblicken inget att komma med i dessa spektakulära sammanhang. Det är en tämligen platt delstat i den amerikanska mellanvästern och förknippas av de som över huvud taget känner till stället främst med majsodling.
Men Iowa kan kosta på sig ett knipslugt leende, för vart fjärde år får delstaten kliva upp på scenen och spela en världspolitisk huvudroll. Vart fjärde år är dess regionala morgontidning The Des Moines Register världens kanske mäktigaste publikation, åtminstone under några dagar. För Iowa är den första delstat som får säga sitt om vem som ska bli Demokraternas respektive Republikanernas presidentkandidat.
För 40 år sedan överraskade Iowa genom att nominera den då nästan helt okände Jimmy Carter till Demokraternas kandidat. Senare samma år valdes Carter till president, och sedan dess har få presidentkandidater vågat ignorera delstaten. Det var också i Iowa som Barack Obama för åtta år sedan visade att han inte bara kunde utmana den favorittippade Hillary Clinton, utan även besegra henne.
Själva valproceduren är ett kapitel för sig. Iowa har inget primärval, utan håller sig i stället med nomineringsmöten. Det är en omständligare process, jämfört med primärvalen som i stort sett går till som vanliga val. Nomineringsmötena kan pågå i timmar, vilket gynnar de mest engagerade aktivisterna. Det gör valen svårtippade. Opinionsmätningarna säger rätt lite om vad som kommer att hända när mötena väl är igång.
Ibland väljer Iowaborna att bekräfta den ledande etablissemangskandidaten, som vid nomineringen av George W Bush 2000 eller John Kerry 2004. Ibland väljer de att överraska, som med Rick Santorum 2012. Ibland, som när tv-predikanten och domedagsprofeten Pat Robertson vann över självaste vicepresidenten, undrar man om det verkligen bara är majs som odlas där borta.
Men det är just denna oförutsägbarhet som gör Iowas nomineringar intressanta. Här slipper inte kandidaterna undan med annonskampanjer och stora valmöten. Iowaborna förväntar sig rejäl uppvaktning från kandidaterna. Att nomineras i Iowa kräver stenhårt slit, rösterna vinns en handskakning i taget.
Därför är det fullt möjligt att Hillary Clinton kan falla tungt mot den på vänsterkanten mer omhuldade Bernie Sanders, på samma sätt som hon föll mot Obama för åtta år sedan. Och även om den republikanska kampen på papperet ser ut att stå mellan Donald Trump och Texassenatorn Ted Cruz så kan det inte uteslutas att Iowa anmäler en helt annan uppfattning. Men omvänt: om de ledande kandidaterna faktiskt lyckas vinna Iowas hjärtan så har de visat att de förtjänar att beskrivas som favoriter.
Den första februari avkunnar Iowas väljare sin dom.
Då och där, bland majsfälten i väst, står det första slaget om nycklarna till Vita huset.
Johan Ingerö