Den 11 september var det val i Belarus.
Det gick nog de flesta obemärkt förbi. Medierna verkar vara fullt upptagna med presidentvalet i USA.
Klart är i varje fall att valet i det land som brukar kallas Europas sista diktatur präglades av ett utbrett fusk.
Övertrampen mot de mänskliga rättigheterna och bristen på demokrati måste uppmärksammas.
I drygt 20 år har president Aleksandr Lukasjenko styrt Belarus med järnhand. I den forna Sovjetstaten är förföljelser av journalister, minoriteter och oppositionspolitiker en del av vardagen. Det handlar om telefonavlyssning, frihetsberövanden, husrannsakan och hot om att förlora sitt arbete eller sin studieplats.
Allt för att kväsa kritik mot regimen.
Det är inte värdigt ett europeiskt land 2016.
Tyvärr visade årets parlamentsval inga större tecken på förbättring. Organisationen OSSE konstaterade inför valet att det saknades visibilitet, att väljarna inte hade tillräckligt med information.
Valet fördömdes sedan av oppositionen och internationella oberoende observatörer betecknar det som icke-fritt, bland annat eftersom det fanns stora risker att personer kunde rösta flera gånger. Rapporter från vallokaler har också konstaterat fusk med röstlistor och bristande insyn i valprocessen.
Trots den politiska situationen lyckades representanter från oppositionen för första gången på 20 år ta två av totalt 110 platser i parlamentet. Utvecklingen kan verka hoppfull men bedömare menar att myndigheterna, med Lukasjenko i spetsen, har organiserat valet på detta sätt för att bemöta kritik och krav på demokratiska reformer.
Troligtvis kommer allt att återgå till det normala. Valet kan helt enkelt ses som ett spel för galleriet. Lukasjenko och hans regim vill inte riskera ett återinförande av de sanktioner som EU lättade på förra året som ett sätt att närma sig Belarus och främja demokratisk utveckling i landet.
Tyvärr vittnar årets parlamentsval om att vare sig morot eller piska från omvärlden verkar ha gett några större effekter på den politiska utvecklingen i landet.
Förändringen mot ett mer demokratiskt samhälle måste därför ske underifrån med hjälp av ett starkt civilsamhälle där människor fritt och öppet kan framföra sin åsikt utan att riskera att bli straffade för det.
Människor måste kunna organisera sig i fackföreningar för att få bättre villkor på sina arbetsplatser, vara medlem i olika politiska partier och yttrandefriheten ska respekteras. Jag är övertygad om att ett välfungerande civilsamhälle är avgörande för ett skifte mot ett öppnare och mer demokratiskt Belarus.
Nu är det mycket viktigt att EU upprättar en fungerande dialog, både med civilsamhällets organisationer, och med regimen, för att stödja den politiska utvecklingen i landet. Omvärlden och särskilt vi som är demokratiskt valda politiker måste visa solidaritet med folket i Belarus och verka för en demokratisk utveckling.
Jens Nilsson(S)
europaparlamentariker och ledamot i delegationen för förbindelser med Belarus