Medan politikerna desperat försöker få integrationen att fungera tar Sverige stadiga kliv mot nästa kris där sämre välfärd går hand i hand med högre skatter.
Krisen handlar om att många kommuner inte för en bra företagarpolitik och lastar över problemet, i form av svag ekonomisk utveckling, på resten av landet.
I likhet med hur Grekland höll på att dra in Euroländerna i en ekonomisk kris drar oansvariga kommuner resten av landet med sig neråt. Skillnaden är att Grekland i slutändan tog ansvar för sin egen ekonomi – vilket svenska kommuner inte gör.
I år höjs den genomsnittliga kommunalskatten till den högsta nivån någonsin. Ökningen är inte dramatisk men det är talande att skatterna behöver höjas trots att Sverige befinner sig i en högkonjunktur och trots att ekonomin blåses upp av negativa räntor.
Hur blir det när nästa lågkonjunktur kommer och när staten slutar betala bankerna för att låna ut pengar?
Sveriges kommuner och landsting (SKL) förklarar att kommunalskatten kommer att behöva höjas med drygt två kronor fram tills 2020. Det kommer i sin tur påtagligt att försvaga hushållens inkomstutveckling. En anledning till att kommunernas ekonomi inte går ihop är att kommunal utjämning motverkar ansvarstagande.
De kommuner som ligger i glesbygd, har många äldre i befolkningen eller har tagit emot många flyktingar bör få stöd från resten av landet. Annars faller välfärden.
Men vad många inte inser är att skatteutjämningen inte baseras på kommunernas grundförutsättningar utan på hur låga skatteintäkterna är.
Den kommun som på grund av dålig näringspolitik har hög arbetslöshet skulle kunna förbättra situationen, till exempel genom att skapa mindre byråkratiska processer för tillståndshantering, bemöta företagen mera positivt eller satsa på yrkesförberedande utbildningar och lärlingsprogram.
Fler invånare i arbete ger ökade skatteintäkter vilket i teorin kan finansiera andra kloka insatser. I praktiken innebär dock den kommunala utjämningen att upp till 95 procent av de nya skatteintäkterna jämnas ut. De enskilda kommunerna har nästan inga ekonomiska incitament till att föra en klok politik när skötsamhet bestraffas.
Vi ser i dag resultatet av detta knasiga system. Statistiken visar att de kommuner som har ett gott företagsklimat också har högre sysselsättning i privat sektor och snabbare jobbtillväxt. Ändå är den senaste trenden att det lokala företagsklimatet snarare försämras än förbättras.
En av de kommuner vars företagsklimat försämrats allra mest, enligt Svenskt näringslivs rankning, är Malmö. 2011 rankades Malmö på 51:a plats. Fyra år senare hade man rasat till plats 105.
Malmö har många fördelar; ett utmärkt geografiskt läge, närhet till Köpenhamnsregionen och en egen högskola. Men när det kommer till attityden till företagare, samt tillämpningen av lagar och regler, finns det få kommuner som klarar sig lika dåligt som Sveriges tredje största stad.
Den lokala tidningen Sydsvenskan förklarar: ”Malmö har på fyrtio år gått från välmående arbetarstad till en av landets fattigaste kommuner.”
Malmö och många andra svenska kommuner skulle kunna föra en betydligt mer företagarvänlig politik. Men det kommer inte att hända så länge utjämningssystemet bestraffar kommunerna med en god näringslivspolitik. Det ogenomtänkta systemet bäddar för nästa stora kris i Sverige.
Än är det inte försent att skapa ett bättre system, men tyvärr tycks probleminsikten lysa med sin frånvaro hos det politiska etablissemanget.
Nima Sanandaji