Sverige har en snabb urbaniseringstakt och befolkningen koncentreras alltmer till Stockholm, Göteborg och Malmö.
I dag bor drygt 1,7 miljoner människor i dessa kommuner och antalet beräknas öka med närmare 40 procent under de kommande 40 åren.
Men denna tillväxt sker inte genom stora omflyttningar från landsbygden till städerna, tvärtemot vad man får intryck av i debatten där det ofta slentrianmässigt talas om ”utflyttningen från landsbygden”.
Landets storstäder och större tillväxtorter växer numera nästan uteslutande genom invandring och födelseöverskott. Urbaniseringen har således andra mekanismer än vad den hade tidigare, även om vi påfallande ofta betraktar den genom ”gårdagens glasögon”.
Omflyttningen från landsbygd till stad var som allra störst mellan 1940- och 1970-talet. Under perioden 1940–1950 ökade tätortsbefolkningen med över en miljon invånare samtidigt som landsbygdsbefolkningen minskade med över 400 000. Under dessa decennier var det befogat att tala om ”flyttlasspolitik”.
Städernas befolkning ökar alltjämt. Mellan 2000 och 2010 ökade befolkningen i tätorter med 550 000 personer till drygt åtta miljoner invånare. Landsbygden minskade förvisso under samma tioårsperiod, men bara med 18 000 personer till 1,4 miljoner.
Urbaniseringen pågår alltjämt, men i praktiken inte längre på bekostnad av en minskad befolkning på landsbygden.
I stället drivs den av en annan slags dynamik. Folkökningen i landets storstäder kan de senaste tio åren till hälften förklaras av ett invandringsöverskott och till nästan 40 procent av ett födelseöverskott, och således endast till en mindre del av ett inrikes flyttningsöverskott. Så i stället för en inhemsk flyttlassdriven urbanisering så skulle vi nu kunna tala om en ”globaliseringens urbanisering”.
Men hur ser då situationen ut i vårt eget län?
Ja, till att börja med tvingas vi konstatera att elva av länets 15 kommuner minskade sin befolkning i fjol. Men av dessa kommuner är det värt att notera att åtta faktiskt hade ett positivt flyttnetto, det vill säga att fler personer flyttade till dessa kommuner än därifrån.
Här spelar förstås, återigen, invandringen en viktig roll, men inte den enda; också ”återvändare” från större städer och tätorter påverkar. Som två exempel på detta förhållande med ett positivt flyttnetto, men ändå en minskande totalbefolkning, kan nämnas Dorotea som hade en positiv nettoinflyttning med tio personer men ändå minskade sin befolkning med 17 invånare respektive Vilhelmina som hade en nettoinflyttning med 23 personer men minskade sin befolkning med 19.
Det som leder till att dessa kommuner, och andra liknande, minskar sin befolkning är i stället det kraftigt negativa födelsenettot, det vill säga att fler personer dör än föds, vilket är ett direkt uttryck för en skev ålderssammansättning.
Några exempel: i Nordmaling föddes 56 personer i fjol (en hel okej siffra), men 103 dog; i Sorsele föddes 23, men 41 dog och i Åsele föddes 22, men 54 dog. Det är detta som demograferna med ett tämligen avmätt uttryck brukar kalla för ”naturlig avfolkning”.
Sammanfattningsvis: landets storstäder och större tillväxtorter fortsätter att växa – och växa kraftigt – men detta sker inte på landsbygdens bekostnad, utan som ett resultat av invandring och barnafödande. Landsbygdskommunernas fortsatta folkminskning beror i allt väsentligt på att där hålls i runda tal dubbelt så många begravningar som dop varje år.
Lars Lustig