Den europeiska skuldkrisen har framförallt drabbat en grupp – unga.
Såväl arbetarbarn som barn till företagsledare har fått det svårare att nå fast mark på arbets- och bostadsmarknaden.
Sverige är inget undantag.
De svenska reallönerna har ökat mest i EU sedan 2008. Jobbskatteavdraget driver upp privatkonsumtionen. Ränteavdraget ökar värdet på bostaden. Materiellt sett lever vi ett rikare liv än någonsin.
Samtidigt gör många unga klassresan neråt.
Den är inte lika synlig som social rörlighet uppåt, blir sällan föremål för sommarprat, och kan politiskt reduceras till en fråga om bortskämdhet.
Men hotet om den undandragna mattan finns där i slutet av varje projektanställning.
Den ekonomiska utsattheten går att dölja med en smartphone på avbetalning, men räkningen kommer i form av skulder.
De senaste åren har antalet ungdomar med obetalda snabblån ökat kraftigt. Det är en tendens som inte bara kan förklaras med en plötslig brist på ansvar.
Majoriteten som går ut gymnasiet är inte dummare än att de förstår att man inte får något välbetalt jobb i studentpresent.
Arbetsmarknaderna i Oslo och Köpenhamn är tydliga exempel på hur unga svenskar inte tvekar att utföra enkla servicejobb och enahanda telemarketinguppdrag.
Svenskarna i Oslo och Köpenhamn jobbar inte för att få ihop en reskassa, utan har fått resa för att kunna arbeta.
”Dagen börjar med en orolig koll på mobiltelefonen, efter det där sms:et eller mejlet som talar om ifall det blir något jobb i dag eller inte, och i så fall vart”, som skribenten Victor Bernhardtz häromåret beskrev prekariatets vardag i antologin ”Skitliv”.
Svårigheterna att rekrytera unga till ett bemanningsföretag i Göteborg, som fick sociala medier att koka, ska inte överdrivas.
Tvärtom bör vuxna med trygga anställningar bemöta krav på rimliga arbetsvillkor med betydligt större respekt.
Lars Kriss
ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån
Den ekonomiska utsattheten går att dölja med en smartphone på avbetalning.