Om Berlin är fattigt men sexigt, är München förmöget och självgott. Övertygad om sin egen storhet blåser Bayern förbi resten av Tyskland i BMW:s senaste modell.
När tyskarna går till EU-val är det svårt att bortse från de regionala klyftorna – mellan gamla väst och öst, mellan Angela Merkels CDU och CDU:s bayerska systerparti CSU.
Tyskland är Europas ekonomiska motor. Grosshandlarvillorna i Münchens grönskande förstäder vittnar om att Bayern tillhör EU:s rikaste regioner och för att förstå vilket inflytande Tysklands totalt 99 Europaparlamentariker har, behöver man förstå värderingarna i Bayerns dalgångar.
Starkt konservativa CSU har styrt Bayern sedan 1953. Sedan valet i fjol har CSU återigen egen majoritet i delstatsparlamentet och Bayerns regeringschef, Horst Seehofer, är en högljudd EU-kritiker. Seehofer menar att förbundskansler Merkels eftergifter till krisländerna i Sydeuropa är för stora, att invandrares sociala förmåner är för generösa och att CDU:s mer pro-europeiska hållning försämrar systerpartiernas regeringssamarbete i Berlin.
Opinionssiffrorna tyder på att varannan bayersk väljare stödjer CSU i EU-valet. Huvudbudskapet är ”Bayern Stärken” och kodorden är flit, fåfänga och familjen. Drygt 80 miljoner tyskar exporterar för ett nästan lika stort värde som 1,3 miljarder kineser och ekonomins ryggrad är mängden små och medelstora företag, som sysselsätter 70 procent av arbetskraften och står för hälften av Tysklands bruttonationalprodukt.
Ingenstans är näringslivsstrukturerna lika påtagliga som i Bayern, vars ”Soziale Marktwirtschaft” bygger på nära band i lokalsamhället. Sparbankerna tar socialt ansvar, företagare som expanderar över sina tillgångar anses bryta mot god affärsetik och många familjer har varit underleverantörer till högteknologiska industrier i generationer. Ren spekulation är i princip belagd med skam.
Arbetslösheten är så låg som 3,1 procent. Samtidigt har den bayerska disciplinen en baksida: Samma provinsialism och sociala kontroll som bidragit till att göra sydtyska företag som Grundig och Gaggenau till globala varumärken, är på väg att bli ekonomiskt kontraproduktivt.
Inför EU-valet försöker Merkel och Seehofer tona ner sina åsiktsskillnader och CDU:s valplattform är en utsträckt hand till CSU. Utgångspunkten tycks vara att eurokrisen inte existerar, utan att krisen är nationell i ett antal euroländer. De tyska kristdemokraternas motstånd till gemensam skulddelning – eurobonds – är kompakt och EU:s lagstiftning ska avskräcka från social välfärdsinvandring.
Arbetsmoralen i Bayern säger att spanjorer och greker ska städa upp sin egen oreda. Men tonläget är onödigt hårt för att komma från ett land med framtiden emot sig. Även om Tysklands export bär EU på sina axlar, är befolkningen åldrande och OECD varnar för att förbundsrepublikens andel av världsekonomin halveras från fyra till drygt två procent inom 50 år.
Det tyska undret är inget ohotat tillstånd. Rika Tyskland skulle bli ännu rikare om Bayern insåg att själv inte alltid är bästa dräng.
Lars Kriss