Bara en mycket modig bookmaker skulle nu våga bjuda odds på att Donald Trump och Hillary Clinton (bilden) inte blir Republikanernas respektive Demokraternas presidentkandidat inför valet i november.
Rent matematiskt är det förstås fullt möjligt för deras interna konkurrenter att komma ikapp och förbi. Men mycket lite talar för att så sker.
Clinton har kopplat ett starkt grepp, och har alltid haft en betydligt bredare väljarbas än vänsterutmanaren Bernie Sanders. Trump har å sin sida skickligt placerat sig i debattens centrum, och fått hela valrörelsen att snurra runt såväl hans person som hans politik. I detta enda avseende påminner han om Barack Obama, som för åtta år sedan tvingade alla andra kandidater att förhålla sig till honom och hans ”change”.
Den stora skillnaden är att medan demokraternas toppskikt drar en suck av lättnad har deras republikanska motsvarigheter drabbats av full panik. Det talas rent av om möjligheten att hitta en republikan som kan ställa upp som oberoende tredje kandidat i höst. Inte på fyrtio år, alltså sedan Gerald Ford och Ronald Reagan utkämpade sin blodiga strid i 1976 års primärval, har sådana tankar uttalats öppet. Det säger något om vidden av Republikanernas kris.
Så vad handlar striden om?
De republikanska topparna är förstås inte särskilt roade av Donald Trumps plumpa stil. Men fastighetsmogulens förolämpningar är inte allvarliga nog för att kunna splittra partiet. Det verkliga problemet är djupare. Trump utmanar grundläggande drag i republikansk ekonomisk doktrin.
Det frihandelsvänliga och övervägande marknadsliberala partiet håller på att få en presidentkandidat som i decennier predikat ekonomisk nationalism och nu hotar Kina, Japan och andra handelspartners med tullkrig. Och som till råga på allt lovar att inte röra landets populära men alltmer ansträngda pensionssystem.
Republikanernas offentliga hemlighet har alltid varit just detta, att partiet leds av dess marknadsliberaler medan de värdekonservativa mest fått fungera som fotsoldater. Synen på handel och arbetsmarknad har alltid delat de båda grupperna, och nu håller globaliseringen på att riva det gamla resonemangsäktenskapet i bitar.
Så när republikanska institutioner som Fox News och Weekly Standard nu kastar allt de kan hitta på Trump så handlar det inte om något murbygge (ingen tror att någon sådan kommer att byggas) utan om partiets ekonomisk-politiska själ.
Motsvarande utveckling syns även hos Demokraterna. Hotet från Bernie Sanders har fått Clinton att motsätta sig frihandelsavtal som hon själv arbetade för under åren som utrikesminister. Men konvulsionerna i det republikanska lägret är betydligt kraftigare.
Vem som vinner i höst vågar jag inte längre sia om. Men om Clinton och Trump håller fast vid handelsmotstånd och tullkramande är vi väldigt många som kommer att förlora. Globaliseringen är inte alltid vacker, men den är det hittills främsta verktyget för välståndsspridning som vi känner.
Frågan är bara vem, om någon, som vill och vågar försvara den.
Johan Ingerö
USA-kännare vid tankesmedjan Timbro och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån
Vem som vinner i höst vågar jag inte längre sia om.