En latent konflikt mellan miljöhänsyn och lokal/regional tillväxt löper risk att spetsas till genom den utredning om en vägslitageavgift för tung trafik som kommer att presenteras i december.
I utredningsdirektiven (Dir 2015:47) lyfts relationen mellan vägslitage, miljöomställning och tung trafik på vårt offentliga vägnät. Parallellt med dessa områden finns också antydda önskemål om att komma till bukt med cabotagetrafiken och dess följder för lokala åkerier.
Direktiven efterlyser förutsättningar för att införa en kilometerskatt för tunga lastbilar, som omfattar såväl svenska som utlandsregistrerade fordon vilka trafikerar svenska vägar. Syftet är att finansiera det vägslitage som uppkommer av tung trafik samt att skapa incitament för en omställning av transporter från gummihjul till järnväg, sjöfart eller miljövänligare lastbilar. I utredningsdirektiven öppnar man för möjligheten att införa en så kallad ”geografisk differentiering av skatten”.
Lägger man detta till villkoren kring cabotagetrafiken, det vill säga utländsk transportör verksam i Sverige (eller i tredje land enligt EU-förordningen 1072/2009) under begränsad tid, kan vägslitageavgiften ses som ett medel för att stävja osund konkurrens mellan åkerier som utgår från mycket olika villkor.
Det är allmänt vedertaget att cabotagetrafiken må vara billig att utnyttja, men tillför inte något till statskassan, genererar konkurrensproblem samtidigt som vårt vägnätverk belastas hårt. Följaktligen subventioneras dessa tillfälliga transportörer av övriga trafikslag som betalar skatt i Sverige.
Vägslitage, miljöutmaningar och cabotagetrafik måste givetvis hanteras på ett eller annat sätt. Frågan är bara om en särskild skatt, som slår direkt mot åkerinäringen, är ett bra sådant. Vi kan redan nu konstatera att det i stor utsträckning saknas alternativ som kan matcha förhoppningen om mer miljövänliga alternativ.
Vi kan heller inte acceptera att låta bygder som är helt beroende av ett trafikslag ta hela smällen för nationens miljömål. Om skatten ska användas som en piska bör man överväga att göra uttaxeringen där miljöeffekterna blir större än i Norrlands inland samt där det finns tillgång till alternativ.
Vi ser också en utmaning i att på ett effektivt sätt hantera cabotagetrafiken och dess konsekvenser för svensk åkerinäring. Frågan är om en generell skatt är bästa medlet för det ändamålet.
Mot bakgrund av detta vill vi lyfta följande synpunkter:
- Det är bakvänt att inleda med att avsevärt försvåra för en näring (genom en skattehöjning) för att sedan, i bästa fall, kunna erbjuda alternativ. Hur ska skogsråvaran transporteras till sågverken eller massaindustrin om kostnaderna blir alltför höga. Är tanken att timret åter ska flottas längs våra älvar eller ska transportnäringen vänta in att Norrbottniabanan byggs. Hur tänker man här?
- Hur ska systemet administreras, genom GPS-övervakning eller genom manuellt avlästa färdskrivare, och vilka garantier finns för att transittrafiken i praktiken kommer att följa detta tänkta regelsystem?
- Vilka kostnader får en utökad kontroll av körvägar och vem ska betala dem? Vilka sanktionssystem kommer att sjösättas för att upprätthålla ordningen på svenska vägar?
- Även om det i utredningsdirektiven antyds möjligheter att göra skillnad i beskattning mellan olika geografiska områden måste frågan resas på vilket sätt som lands- och glesbygden gynnas av detta förslag. Miljöarbetet är givetvis viktigt, och ett uttryck för långsiktighet, men om dess konsekvenser blir att det växer fram färre arbetstillfällen i områden där utmaningarna redan är stora blir miljöansatsen kontraproduktiv.
- Kommer en eventuell vägslitageskatt som uttaxeras på en bra vägsträcka i Norrland att täcka kostnader för utveckling av infrastruktur i södra delen av Sverige eller kommer varje vägbit att ha sitt eget lilla konto avsett för reinvesteringar lokalt eller regionalt?
Slutsatsen blir följande: Vi måste varje dag agera för att skapa förutsättningar för tillväxt i våra lokalsamhällen. Det genererar långsiktighet för hela Norrland.
En blind vägslitageskatt kanske mer tillfredsställer nationella mål än är produktiva för vardagen och verkligenhet i vår del av världen. Genom beskattningsrätten bygger vi vår offentliga välfärd, men skatteinstrumentet får aldrig användas kontraproduktivt.
Peter Waara(S)
kommunstyrelsens ordförande i Haparanda
Lotta Åman(S)
kommunstyrelsens ordförande i Arvidsjaur
Harry Rantakyrö(S)
kommunstyrelsens ordförande i Pajala