Det är ett kraftfullt citat i sin korthet: ”Larry. No men under sixty, ok?”
Jag läser det i en uppsats om folkmordet i Srebrenica. Orden växlas 1993 mellan två FN-anställda inför en evakuering av kvinnor, barn och äldre. Kvar lämnades söner, bröder och makar att dödas två år senare.
Varför hölls männen kvar? De är krigens mest utsatta.
Vår flyktingstereotyp är en politisk man. I asylprocessen kan det vara en fördel – kvinnors politiska agerande uppfattas sällan som lika relevant. Under andra omständigheter är mannens tillskrivna makt hans svaghet.
De unga män som tar sig över Medelhavet beskrivs just så – som unga män, ett uttryck som snarare väcker associationer till arbetskraftsinvandring än förtvivlad flykt. Nu när många kommer till EU dyker en insinuant fråga upp: ”Varför är det bara män som kommer?”
I media uppmanas vi till medkänsla med barnfamiljer, men sällan med ensamma män. När ensamkommande flyktingbarn ska placeras i familjehem vill de flesta öppna sina hem för flickor.
I konflikter ses män som hot och behandlas därefter. Alla är utsatta i krig, men vissas hotbild är mer livshotande. Män löper betydligt större risk att dödas omedelbart vid en attack. Ändå prioriterar hjälporganisationer, som lovar att skydda dem som löper störst risk, kvinnor och barn. En man får klara sig själv.
Mannens antagna styrka blir ofta hans utsatthet. Mannen i en familj förväntas skydda de övriga och därför är det han som slås ned, binds fast eller spärras in när attacken mot hemmet kommer.
Det är mannen i rollen som försvarare som försätts i paralyserande och livsfarlig hjälplöshet, en upplevelse som är en stark riskfaktor för att utveckla posttraumatisk stress.
Det är den äldsta sonen som tvingas hemifrån för att han inte ska rekryteras som soldat eller självmordsbombare och det är i högre utsträckning han, inte hans kvinnliga motsvarigheter, som anses kunna utsättas för risken att resa med flyktingsmugglare för att andra i familjen sedan ska kunna komma efter på ett tryggt sätt.
En viktig anledning till att EU behöver skapa lagliga flyktvägar in i unionen är att grupper som betraktas som svagare eller är mindre fria än unga män ska ha vägar bort från krigen.
Asylvisum, ambassadprövningar och kvotsystem gynnar kvinnor, sjuka, funktionshindrade och äldre som i dagsläget blir kvar, ofta än mer utsatta i sin väntan, när den starkaste familjemedlemmen skickats iväg.
Att vara man innebär uppenbara fördelar – som möjlighet att röra sig – men också ansvaret, riskerna och tvånget att göra det.
Unga män borde, med dagens integrationsfokus, uppskattas. De är inte sällan de som fått utbildning, är formbara, kommer i arbete snabbare än genomsnittet och arbetar längre.
I stället blir de misstänkliggjorda. Vi, likt hjälporganisationer i hemländerna, ser inte att många män behöver fly just för att de är män. Asylrätten tillkommer individer, inte enbart söta flickor eller barnfamiljer som liknar våra egna.
Det är dags att komma till de unga männens försvar.
Frida Johansson Metso