I samband med den internationella dagen mot homo- och transfobi (IDAHOT) presenterade den internationella hbtq-organisationen ILGA sin årliga ranking över hur det ser ut för hbtq-personer och deras rättigheter i Europa. Sverige som för bara några år sedan befann sig i det absoluta toppskiktet parkerar nu på plats nummer tolv.
Rankinglistan ger oss ett bra tillfälle att reflektera över utvecklingen när det gäller hbtq-frågor såväl på hemmaplan som i andra länder.
Vi har självfallet kommit väldigt långt i Sverige när det gäller öppenhet och möjligheter för homo- och bisexuella, transpersoner och queera.
Det är också glädjande att andra länder i Europa gjort stora framsteg. Men det är ingen ursäkt för att slå sig till ro. Det finns mer att göra. Det är ingen positiv utveckling att vi i Sverige blir frånkörda av Malta och Norge och passerade av Kroatien.
Det finns med andra ord ett fortsatt behov av reformarbete. Vi behöver modernisera familjepolitiken, lagreglera och tillåta surrogatmödraskap, införa föräldraskapspresumtion, så att båda parter automatiskt blir föräldrar till sina barn, stärka transpersoners möjligheter genom att synliggöra dem i svenska lagar och friskförklara transsexuella. Arbetet mot hatbrott behöver också förbättras och skötas systematiskt i hela landet.
Vi var många som var bekymrade, och som befarade att Sverige skulle tappa styrfart i hbtq-frågorna, när statsminister Stefan Löfven (S) dumpade dessa på kulturdepartementet och den oerfarna kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP).
Frågor om mänskliga rättigheter och mångfald är inte en kulturfråga. Det är en central fråga för politiken och bör behandlas därefter.
Nu är det upp till bevis. Det är dags för regeringen att vakna i hbtq-frågorna så att Sverige klättrar tillbaka mot toppen i ILGA:s ranking.
Fredrik Saweståhl