Många säger: ”Men varför söker er förening inte EU-pengar till utvecklingsprojekt på landsbygden?”
Det är en sak att söka pengar till ett projekt, en annan att ha tillräckligt med ekonomiska muskler för att driva projektet tills EU-pengarna trillar in.
Vad menar vi med det?
Säg att föreningen får beviljat ett bidrag på en miljon kronor för ett projekt som ska genomföras under tio månader. Det innebär att kostnaden blir cirka 100 000 kronor i månaden. Föreningen kan kanske få ett förskott på 400 000, men ska sedan ligga ute med resterande pengar i sex månader, vilket innebär 600 000 tills projektet är klart.
Efter avlutat projekt, när slutredovisningen är inlämnad och innan länsstyrelsen, eller annan bidragsgivare, gått igenom siffrorna, tagit beslut och betalat ut de sista pengarna, har projektägaren tvingats betalat fakturor för hundratusentals kronor med egna medel. Det innebär att man för att driva ett projekt måste ha mycket pengar i börsen
Även om det är positivt att kunna få EU-stöd behövs en finansiär, och dessa är inte lätta att hitta, speciellt som landsbygdskommunerna oftast inte är speciellt välbärgade och kan ställa upp. Detta Moment 22-scenario medför att många bra projekt aldrig blir av eftersom idérika, men fattiga, föreningar inte har tillräckligt med pengar.
Är detta verkligen rätt?
Handlar det inte om ett systemfel?
Här måste det till ett nytänk för att eldsjälar på landsbygden ska ha en chans att få vara med och se till så att hela Sverige lever.
Gunilla Johanssonordförande Länsbygderådet Västerbotten
Jan Hultmanstyrelseledamot Länsbygderådet Västerbotten