Miljoner människor i Sverige har erfarenhet av att vara anhörig till någon med cancer, med alzheimer, med missbruk, med psykisk ohälsa. Trots detta får anhöriga väldigt lite stöd från samhället. Det är den som är sjuk, som har ett missbruk, som får stöd. Anhöriga får oftast klara sig på egen hand.
Vårt samhälle har blivit så individualistiskt att vi inte längre förmår inse att de insatser som görs för den som är sjuk ofta skulle bli mer framgångsrika om också de närmaste fick stöd. Samtidigt skulle färre anhöriga själva börja må dåligt.
Detta blir särskilt tydligt när det gäller människor med olika former av beroendesjukdomar. Samhället satsar årligen miljarder på behandling men stödet till de anhöriga är oftast obefintligt.
Detta trots att vi vet att om en familjemedlem ska klara av att leva nyktert och drogfritt så är stödet från de närmaste oerhört viktigt. Trots att vi vet att många barn som växer upp i missbruksmiljöer själva blir missbrukare.
Min erfarenhet från massor av samtal som jourhavande präst har också lärt mig hur ensam och utelämnad många anhöriga känner sig. Visst finns det Alanon för anhöriga till missbrukare, visst finns det sorgegrupper i kyrkan för de som förlorat en anhörig och ett antal andra stödgrupper. Trots detta är det många som inte får någon hjälp.
Självklart borde samhället ställa upp med mera insatser för anhöriga. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv skulle det vara lätt att räkna hem vinsten för sådana insatser.
Men jag tror att det också handlar om att ändra på vårt individualistiska tänkande och se hur beroende vi är av varandra och att vi därför som individer borde göra mera.
Ofta känner vi till att människor drabbats av sjukdom, dödsfall, att någons anhörig har missbruksproblem och så vidare. Men de som drabbats upplever ofta att släkt, vänner och arbetskamrater drar sig undan.
Ska vi förändra hur anhöriga blir behandlade handlar det inte bara om att ställa krav på samhället. Då måste vi också inse att vi har ett personligt ansvar att våga visa större empati och omsorg för de som är drabbade. Nästa gång kan det vara vi själva som behöver stöd för att någon av våra egna anhöriga drabbats.
Hans Marklund