DN-skribenten Viktor Barth-Kron berättade häromveckan ”Sagan om dansbanan som blev för populär”.
Den handlar om en dansbana som placerats mitt i Rosenlundsparken på Södermalm i Stockholm.
Det började med ett medborgarförslag om en dansbana där folk skulle kunna spontandansa på kvällarna. Bra idé tyckte stadsdelsnämnden och eftersom kostnaden var överkomlig, 80 000 kronor, sa nämnden ja till förslaget. I juni i år hade dansbanan premiär och den har använts flitigt.
En liten solskenshistoria, således?
Nej, naturligtvis inte, skriver Barth-Kron. Banan blev alltför populär och närboende har sedan starten klagat på störningar från dansbanan.
Miljöförvaltningen har nu gett de klagande rätt. Musiken överskrider folkhälsomyndighetens riktvärden och åtgärder krävs.
Att jag läste artikeln beror på att dottern med familj bor några stenkast från parken. Vid besöket i somras kunde jag studera den kontroversiella banan lite närmare.
Det visade sig vara en dansbana av mycket enkelt slag. Ett litet trägolv med trästaket runt om, inte mer.
Plats för orkester saknas till exempel. Medför man inte egen speleman får det duga med en musikspelare av något slag.
Den här historien – eller sagan – kan förstås tyckas vara något som bara angår folket på Söder.
Men där finns också en liten konflikt som kan vara av intresse för andra. En konflikt som handlar om visionen om ”en levande stad”.
Å ena sidan de som vill ha lite liv och rörelse i staden även på kvällarna och tycker att folk som bor centralt mitt i en storstad som Stockholm måste acceptera lite störande inslag.
Å andra sidan boende som vill ha lugn och ro även på kvällar och nätter.
Inte att undra på att det ofta uppstår konflikter.
Frågan är bara var gränserna går för det störande ljudet. I fallet med dansbanan har alltså miljöförvaltningen satt en gräns.
Men musik – och ibland lite högljudd musik – kan ju sägas höra till dansandet. Det finns skäl att anta att de som nyttjar banan så småningom överger den.
Det är ju så det ofta blir, muttrar en av dansbanans vänner. Folk vill gärna ha en ”levande stad” med lite folkliv, trevliga små barer och restauranger. Men helst där andra bor.
Bengt Enqvist