Vi närmar oss snabbt den tidpunkt när de första kollektivavtalen löper ut och en väl fungerande lönebildningsmodell attackeras från nästan alla håll.
Inte sedan 1997 har utmaningarna varit så stora som nu.
Efter årtionden av kaos och inflation lade parterna inom industrin grunden för en stabil lönebildningsmodell med industriavtalet 1997, en modell som gett årliga reallöneökningar för alla.
Situationen försvåras nu av att politiker och så kallade experter lägger sig i avtalsrörelsen. Med direkta krav på lönesänkningar försöker de styra parternas arbete vid förhandlingsborden.
I den privata tjänstesektorn retirerar Almega från den svenska modellen och ansvaret för rikstäckande kollektivavtal med löneökningar. I den offentliga sektorn jagar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) kostnader och ser sifferlösa avtal som en väsentlig del av lösningen.
Allvarliga hot har ytterst ett pris. I förlängningen handlar det om hela lönebildningsmodellen. Om de som nu utmanar lönebildningen fullföljer sina krav kan de vara säkra på en sak – industrins anställda kommer aldrig att acceptera att bli reducerade till lönetrampoliner för andra fackförbund.
De som nu försöker skjuta ner en ansvarsfull lönebildningsmodell är svaret skyldiga: Vad ska vi ha i stället? För det kan väl inte vara kaos som är målet.
Patric Lundström