Antalet rastplatser sjunker över hela landet.
Det ställer till det för våra chaufförer som inte har någonstans att ta sina lagstadgade raster. Att våra chaufförer ska behöva bryta mot lagen för att varken Trafikverket eller kommuner kan avsätta tillräckliga resurser är oacceptabelt.
De senaste 60 åren har antalet bilar tiodubblats, medan antalet rastplatser sjunker. Problemet med att Trafikverket tvingas stänga rastplatser på grund av nedskräpning finns i hela landet. Och det är ingen nyhet. Mer än tio rastplatser har varit stängda under perioder bara i år.
Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det katastrofalt att det inte finns möjlighet till vila och rast, inte minst för förare i yrkesmässig trafik. När Trafikverket säger att de ”inte kan erbjuda trafikanter den servicenivå som vi vill ge dem på en rastplats”, undrar vi var trafiksäkerhetsaspekten finns i detta?
De krav som ställs på förare i yrkestrafik är stenhårda. Speciellt för de transporter som innehåller farligt gods. Särskilda stråk är utsedda och bestämda rastplatser även så. Om exempelvis eldning sker på den rastplatsen kan chauffören inte stanna där med sitt ekipage.
Så om det inte finns rastplatser för lagstadgad vila och rast, vart ska våra förare ta vägen? Parkera på E 4:an?
Faktum är att i vissa fall är böterna för felparkering billigare än brott mot kör- och vilotidslagen. Och det är inte bara böter som kostar. Störningar i rasterna får konsekvenser för svenskt företagande där förseningar drabbar industri, handel och även konsument.
Frågan är mycket komplex men det är oroväckande att Trafikverket och kommunerna hanterar den på detta sätt vilket skapar problem för en hel yrkeskår. Det är märkligt att man på politisk nivå, med få undantag, inte tar tag i situationen och låter Trafikverket och kommunerna få tillsätta de resurser som krävs för att rastplatserna kan vara öppna.
Vi har inte råd att riskera trafiksäkerhet och arbetsmiljö på detta sätt.
Carina Ahlfeldt