”Apropå näthat. Vi polisanmäler inte några hot eller ärekränkningar. Det blir bara värre.” Så sa nyligen en chef för en rättsvårdande myndighet.
Jag kontrollerade uppgiften med en källa med erfarenhet från regeringskansliet och domstolarna. Hen bekräftade. Hot, ofredande och förtal mot myndighetschefer, statsråd och domare leder sällan till några åtgärder. De når sällan ens polisen.
På senare tid har det bland publicister förts en diskussion om hotet mot demokratins företrädare. De stora tidningarnas och etermediernas företrädare och anställda utsätts för brott i massiv skala. Sällan medför brotten några domar mot gärningspersonerna. Nu tycks emellertid publicisterna ha vaknat. Flera hot mot det fria ordet har polisanmälts och en del av dessa har föranlett fällande domar.
Det är positivt att medierna har beslutat sig för att säga ifrån. Enbart en bråkdel av de hot och brottsliga kränkningar som drabbar journalister leder till rättsligt efterspel. När det gäller brott mot andra företrädare för det demokratiska systemet är det ännu färre som landar i ansvarsutkrävande.
Konsekvensen är att människor som blir brottsoffer, till följd av sitt arbete i demokratins tjänst, inte får någon upprättelse och att de krafter som, inte sällan medvetet och organiserat, angriper demokratiska institutioner, inte tvingas ta ansvar. Det är inte hållbart.
Men vad kan göras åt det? En åtgärd är att omfokusera. Att sätta den angripna i centrum. Varje gång en riksdagsledamot, chefredaktör, domare eller generaldirektör angrips på grund av vad hen har utfört i tjänsten, undermineras tryggheten och säkerheten i det demokratiska systemet. Men det är också ett arbetsmiljöproblem, vilket inte i första hand är statens ansvar, utan framför allt arbetsgivarens.
När rättsväsendet inte agerar tillräckligt effektivt bör arbetsgivaren ta kommandot. Det är hög tid för det demokratiska systemets arbetsgivare att inse att systemet står och faller med deras tjänstemän. Domstolsverket, Bonniers och Regeringskansliet har säkerhetsavdelningar som kan genomföra egna utredningar och leta reda på gärningspersonerna.
Därefter: Stäm dem! Stäm varenda jävel – i demokratins namn.
Mårten Schultz
Professor i civilrätt vid Stockholms universitet och fristående krönikör