Det har länge förekommit konflikter mellan det statliga gruvbolaget LKAB och de boende i Kiruna, Malmberget och Svappavaara som nu tvingas att flytta. LKAB vill riva bostäder för att komma åt malmen under samhällena.
Vid inlösen av fastighet får ägaren en ersättning beräknat på marknadsvärdet plus 25 procent, enligt expropriationslagens ersättningsmodell. Det kan låta betryggande. Men när lediga bostäder saknas och nyproduktion krävs innebär det att den småhusägare som får sitt hus inlöst förlorar pengar.
En ersättning på marknadsvärdet plus 25 procent når inte upp till nybyggnadskostnaden. Mellanskillnaden upp till ett nytt hus får de som tvingas flytta stå för själva. Likaså för kapitalvinstskatten, eller uppskovsskatten, vilket innebär ännu mindre pengar att köpa en ny bostad för. Expropriationslagen kompenserar inte heller hyresgäster för att de tvingas flytta till nybyggda hyreslägenheter som är tusentals kronor dyrare i månaden.
Drabbade småhusägare, och hyresgäster, vill av förklarliga skäl inte betala de merkostnader som exploatören LKAB orsakar dem. LKAB å sin sida vill inte betala småhusägares och hyresgästers merkostnader eftersom lagstiftningen har gett bolaget fribrev från dessa kostnader. Konflikten är därmed ett faktum.
Lagstiftningens ersättningsmodell fungerar inte och går stick i stäv med ekonomisk teori eftersom den innebär att LKAB och andra exploatörer stoppar intäkterna i egen ficka, samtidigt som räkningarna för samhällsomvandlingen till stor del skickas till småhusägare och hyresgäster.
LKAB behöver som exploatör inte ta de ekonomiska konsekvenserna fullt ut av sitt beslut om expansion av gruvor med åtföljande rivning av bostäder, utan kan låta småhusägare, hyresgäster och andra stå för stora delar av kostnaderna.
Det har uppstått vad man med ekonomiska termer brukar beteckna som en extern effekt eller en externalitet. En ersättningsmodell som innebär att det går att fatta beslut, som man själv tar intäkterna av, men kan låta andra stå för kostnaderna för leder till samhällsekonomisk ineffektivitet.
En externalitet kan dock elimineras genom till exempel lagstiftning, så att den som fattar beslut om åtgärden även får stå den fulla kostnaden av beslutet. Det enda rimliga är därför att finansieringen av nya bostäder – precis som i Tyskland – i sin helhet tas från den tillgång som exploateras, det vill säga mineralen i marken.
LKAB måste därför som exploatör stå för merkostnaden för nya bostäder. Regeringen måste ändra lagstiftningen så att merkostnader för nya bostäder ersätts enligt expropriationslagen.
Försäljning av fastigheter på grund av inlösen sker på annans initiativ, varför det är motiverat att även inkomstskattelagen ändras så att sådan försäljning är uppskovsskattefri. I annat fall får småhusägare svårare att finansiera nya bostäder.
Ulf Stenberg