Att barn åker på det mesta under sina första år i förskolan är en vedertagen sanning.
Likaså att arbetsgivare som anställer småbarnsföräldrar kommer att få rätt många telefonsamtal där personen meddelar att hen måste vabba. Det gäller framför allt om den anställde är kvinna, eftersom mammorna står för runt två tredjedelar av uttaget.
2013 var landets föräldrar hemma med sjuka barn under nästan sex miljoner dagar, till en kostnad för staten på cirka fem miljarder kronor. Lägg till produktionsbortfallet, kostnaden för eventuella vikarier och den stress frånvaron innebär för både föräldrar och kollegor.
Man behöver inte vara nationalekonom för att inse att det finns en hel del tid och pengar att spara på att barnen håller sig friska, bortsett från den vinst det innebär för det enskilda barnet.
Ändå handlar debatten primärt om att hjälpligt hantera det faktum att förskolebarn är sjuka två månader per år. Diskussionen om hur antalet sjukdagar kan minskas lyser för det mesta med sin frånvaro, vilket nyligen uppmärksammades av de liberala debattörerna Jenny Sonesson och Rebecca Weidmo Uvell (SVT Opinion 9/3 2015).
I artikeln hänvisar de till rapporter som slår fast att det finns stora kunskapsluckor om hygien och smittspridning i många förskolor. På över hälften dammtorkar man mindre än en gång i veckan.
Detta trots att ett projekt i Västra Götalandsregionen, med fokus på hygien, visar att det är tämligen enkelt att få ner antalet sjukdagar.
Arbetet innebär visserligen ökade kostnader i förskolorna, men eftersom tre- till femåringarnas sjukfrånvaro var drygt 30 procent lägre än kontrollgruppens, minskade det offentligas sammanlagda utgifter.
Det är den sortens satsningar som behövs för att få ner antalet vab-dagar. Inte offentligt finansierade barnvårdare, som lanserades när influensaepidemin drog in över landet (Svenska Dagbladet 9/2 2015).
Susanne Nyström