Tack vare att majoriteten av mina partikamrater i Skellefteå hade ett så ringa förtroende för mig, att jag beslöt att inte kandidera till fullmäktige, har jag för första gången sedan 1979 kunnat följa valrörelsen från ett annat perspektiv än djupt insyltad i det praktiska valarbetet.
Eftersom bildnings- och kulturkampen varit lika viktig som löne- och arbetsvillkorskampen i min fackliga politiska gärning har jag särskilt försökt följa valdebatten om likvärdigheten i skolan. Jag har fortfarande inte förstått vad skolminister Björklund och Folkpartiet menar när de säger att ”klassresan börjar i klassrummet” eller att ”klassresan börjar i skolan”.
Jag har nu kommit fram till att de egentligen säger att ”i skolan börjar en resa mellan klassrummen”. Ty om de skulle mena att den sociala klassresan börjar i klassrummet, då är de riktigt ute och cyklar. Och eftersom Björklund fortfarande verkar ha tolkningsföreträde i skoldebatten så säger jag:
– O stackars arbetarklassbarn om den illusionen får fortsätta råda.
För mig har klassresan aldrig varit något mål. Mitt mål i den fackliga politiska kampen har varit att alla, i synnerhet mina klasskamrater, ska tro sig om att kunna bygga ett kvalitativt mycket bättre samhälle än det samhälle vi lever i.
De föräldrar som har den socioekonomiska klassresan som mål för sina barns utveckling, och tror att resan börjar i klassrummet, de föräldrarna kommer sannolikt att bli mycket besvikna på skolan. Att läsa/bli läst för och det muntliga berättandet är de enskilt viktigaste faktorerna för att tillägna sig de språkfärdigheter som krävs för att skolan ska bli mer än en resa mellan klassrummen. Därför drar de föräldrar som ser att klassresan börjar när barnet föds det längsta strået.
Sett i perspektivet av att de stora sprången när det gäller att tillägna sig språkets grundläggande grammatiska system sker upp till tolv års ålder, tycker jag att det är märkligt att inte förskolelärarna är med i valdebattens status- och lärarlönehöjningscirkus.
En avslutande reflektion. Även Sveriges skoltröttaste och/eller stökigaste elev föddes en gång med lust till lärande. Hade den eleven haft ett vuxennätverk som uppmuntrat, stöttat och varit föredömen, då hade hen inte varit skoltröttast. Vare sig tidiga betyg eller piska är lösningen.
Kjell Hanseklint
vänsterpartist och fristående krönikör på Norran