Andelen tidsbegränsade anställningar har ökat sedan slutet av 1980-talet.
Anställningsformen allmän visstid, som infördes 2007, innebär att arbetsgivare inte behöver motivera varför en anställning ska vara tidsbegränsad. Det har lett till att andelen med de mest otrygga anställningsformerna, sms-jobb och springvick à la daglönare, ökat.
Det har skett på bekostnad av vikariat och provanställningar; arbetsgivare väljer att i stället anställa på allmän visstid även då det finns ett uppenbart permanent behov.
Fackföreningsrörelsen har konsekvent tagit ansvar för branschers utveckling genom överenskommelser med arbetsgivare, präglade av både givande och tagande. Vikariat och provanställningar ser även fackföreningar som något självklart.
Så vad Svenskt Näringsliv och dess organisationer än säger innebär den ursprungliga svenska modellen att fackföreningarna är just så flexibla som situationen kräver.
Nu saknar många arbetsgivare incitament att komma överens med facket om tidsbegränsade anställningar, som är anpassade till branschens villkor och förutsättningar.
De väljer den till synes enkla vägen, men kommer att bita sig själva i svansen. Kloka arbetsgivare förstår varför.
Vi hade hoppats att de flesta arbetsgivare skulle inse vinsten med att ha personal som får allt djupare kunskap om företaget och på så vis får helt andra möjligheter att bidra till dess utveckling och konkurrenskraft.
Att arbetsgivare hade insett kraften i en sådan utveckling, och att den både föder arbetsglädje och lojalitet.
Men nu kan vi inte vänta längre. Våra medlemmar, både de med fasta och tidsbegränsade jobb, är de som tvingas betala priset: anorektisk grundbemanning och stressig dålig arbetsmiljö, där du antingen ska lära upp eller läras upp. Vilken utveckling och konkurrenskraft främjar det?
Till det får vi ett samhälle där unga vuxna inte ges möjlighet att flytta hemifrån eller där du trots att du inte är ung längre, förvägras banklån till bostad eller bil.
Allmän visstid är inget ungdomsproblem. Synsättet och tillämpningen sprider sig till resten av arbetsmarknaden.
Det är dags att lyssna till Handels och många andra fackförbunds medlemmar, alla vill ha trygga jobb; grunden i ett stabilt samhälle.
Maria Vängbo
Ordförande i Handelsanställdasförbund avd.29 Umeå
De väljer den till synes enkla vägen, men kommer att bita sig själva i svansen.