Ni missionärer borde åka hem, sa en nyanländ FN-medarbetare till mig när vi för första gången träffades i Tanzania.
När vi möttes en andra gång, ett halvår senare, bad han om ursäkt och sa att det borde vara tvärtom – att övriga biståndsarbetare borde åka hem.
Det han hade sett var att vi missionärer levde med människorna i Tanzania, lärde oss språket och hade med svenska mått låga löner, till skillnad från de flesta andra biståndsarbetare, som oftast hade betydligt högre lön än hemma i Sverige.
Jag kom ihåg denna händelse när vi nyligen hade en träff för före detta missionärskamrater i Lövånger. Dit kom bland andra en 95-årig man som varit präst i Tanzania, i olika omgångar, sedan 1948.
När han skulle berätta om sina största minnen från sin tid i landet berättade han livfullt om när han var med på en ceremoni som markerade Tanzanias självständighet 1961. Sedan tillade han att han var stoltare över att han ett halvår innan hade fått vara med och överlämna styret av kyrkan i tanzaniska händer.
De allra flesta som gjort utlandstjänst, oavsett om det varit som missionär, militär eller i någon annan egenskap, har säkert funderat över vad insatsen lämnat för spår i landet – men också vad det har betytt för den egna personliga utvecklingen.
Hemma i Sverige har jag ett antal gånger stött på samma åsikter som den nyanlände FN-medarbetaren uttryckte. Självklart finns det saker som den kristna missionen utanför Europa kan kritiseras för, men när jag försöker väga samman det jag vet om utvecklingen i dag, inte minst på utbildningens och sjukvårdens område, men också i skolningen av inhemska ledare, är jag övertygad om att världen sett annorlunda ut utan den kristna påverkan.
I dag ser vi tydligare än någonsin hur beroende alla länder är av varandra, inte minst på klimatets och ekonomins områden. Även om kapitalismen gjort att många fattiga fått det mycket bättre, till och med i kommunismens Kina, måste vi fråga oss vilka värderingar vi behöver vara rädda om och utveckla om vi ska få stopp på rovdriften av jordens resurser och kunna stoppa den hotande uppvärmningen av vår planet. Ett hot som handlar om mänsklighetens överlevnad.
Påven Franciskus nyligen publicerade encyklika om miljön är för mig ett tecken på att gamla kristna värderingar, tolkade i en ny situation, kan bidra till en meningsfull dialog om hur vi ska utveckla både ekonomin och vården av skapelsen.
Att missionärer inte är stofiler som bara berättar gamla minnen bekräftades under dagarna i Lövånger där samtalen om framtiden var minst lika viktiga, och där två av de närvarande missionärsbarnen samma helg hade fått in en bra artikel på DN:s debattsida med rubriken: ”Vinsterna av effektivisering äts upp av ökad konsumtion”.
Hans Marklund
föreståndare för Skellefteå Stadsmission och präst
Självklart finns det saker som den kristna missionen utanför Europa kan kritiseras för.