Sedan årsskiftet har värdet på den svenska börsen sjunkit med närmare tio procent.
Och i omvärlden är svängningarna stora och snabba.
På de viktiga marknaderna i Asien och USA är den nedåtgående trenden tydlig.
Men det finns fler orosmoln: en fortsatt osäkerhet om den politiska utvecklingen i USA, Storbritannien, EU, Kina och Ryssland med växande nationalism, protektionism och populistiska ledare. Och kommer vi att kunna se något snart slut på den fruktansvärda situationen i Mellanöstern?
Det är i skuggan av dessa förhållanden som den svenska avtalsrörelsen bedrivs. Regeringen och Konjunkturinstitutet trummar ut budskapet att Sveriges BNP växer snabbare än på väldigt många år. Det tolkas av många som att det går bra för svensk ekonomi och att det mesta är frid och fröjd.
Enda bekymret tycks vara hur vi ska klara av att ta emot de flyktingar som söker sig till Sverige.
Men så enkelt och bekymmersfritt är det inte.
Att BNP växer beror i hög grad på växande privat och offentlig konsumtion, varav den senare till stor del kan förklaras av kostnader för migrationen.
Visst finns det inslag av framgångsrik export i siffrorna men det är nästan uteslutande resultatet av Volvo personvagnars rekordår. BNP per capita är i själva verket lägre nu än för ett par år sedan och möjligheterna att öka lönekostnaderna är väldigt begränsade.
Men som alla vet så gör inte en svala någon sommar och majoriteten av svenska teknikföretag har det i själva verket fortfarande besvärligt. Inte minst tillverkare av investeringsvaror, det vill säga maskiner och elmaskiner och leverantörer till dessa. Ett sedan länge plågsamt felaktigt kostnadsläge har här gjort sig allt mer gällande.
Därför är det inte rimligt att förhandla nationella löner baserat på framgångarna för ett eller par företag.
Det vore förödande för alla de företag som inte har rönt samma framgångar och inte har samma goda marginaler. Det är företag som inte nyanställer utan som kanske redan i dag måste minska sin personalstyrka på grund av färre order och/eller minskade marginaler.
En stor del av de svenska exportföretagen är helt beroende av utvecklingen i omvärlden. Mer än 60 procent av det som utvecklas och produceras i Sverige säljs på globala marknader.
Där är konkurrensen benhård och efterfrågeökningen sedan ett par år lägre än tidigare, inte minst från stora ekonomier som Kina, men också inom EU som är Sveriges viktigaste marknad. Lägg därtill att vi fortfarande – åtta år senare – inte är tillbaka på samma produktionsnivåer som innan finanskraschen hösten 2008.
En låg inflation har – trots det bekymmersamma läget för exportindustrin – gett reallöneökningar inom samtliga branscher i Sverige. Men det har enbart varit möjligt genom att den exportberoende industrins lönenormering har respekterats av övriga sektorer och genom den produktivitetsökning som industrin hela tiden levererat.
Att göra avsteg från dessa principer och höja lönekostnaderna för exportindustrin och de näraliggande tjänstesektorerna långt över vad den internationella konkurrenskraften tillåter vore förödande. Det skulle skada dessa företag och så småningom också den svenska ekonomin i sin helhet.
Om branscher som är helt fokuserade på hemmamarknaden, som bygg, handel och offentlig sektor, skulle använda industrins avtal som golv eller än värre som språngbräda för sina avtal kommer vi snart att vara åter i en skenande lönekarusell där alla kräver mer än genomsnittet.
De som driver på den utvecklingen spelar högt och äventyrar hela Sveriges sysselsättnings- och välståndsutveckling.
Jan-Eric Sandberg