Jag har fyra barn i varierande ålder. Mellan 16 och 26.
En fantastisk rikedom och många glada stunder. Men ingen ska komma och säga att det bara har varit en dans på rosor.
Vi har alltid uppmuntrat ungarna att ta för sig och diskutera med oss – men ibland har vi tittat på varann och i vårt stilla sinne undrat varför vi gjort så.
Ungar i yngre tonåren har inte hela begreppsvärlden klar för sig. Det egna egot är ganska stort och Jag, mitt och mig står i centrum: ”Jag vill ha mera månadspeng. Mitt rum behöver inte städas. Jag vet själv hur mycket sömn min kropp behöver. Matematik och historia – vad ska jag ha det till?”
Och min roll som tonårsmorsa har inte varit att bejaka alla deras påhitt och krumbukter. Snarare att försöka lära dem hur mycket pengar som livet kostar. Att mat är inte gratis bara för att mamma betalar räkningen. Att elström är dyrt. Att bilen kostar mer pengar i drift än i inköp.
Min roll har varit att faktiskt ibland säga nej.
För visst har vi med vuxna människor att göra? Som har slutat vara i yngre tonåren för länge sedan?
Och så kommer vi in i en valrörelse. Och allt det vi försöker leva upp till som föräldrar blir som bortblåst när vi ska försöka övertyga våra väljare. Jag får en känsla av att vi som politiker förväntas tävla i att vara mest givmilda: ”Här ska du få! Vi vill ge dig mer”.
Men att ingen vill, eller får utrymme, att prata om allvaret. Sammanhangen. Varför vi tror och vet att det ena leder till det andra. Vad konsekvenserna av en dålig hushållning med pengar leder till.
I min ensamhet på kvällarna funderar jag över om väljarna faktiskt vill ha det så.
Vi vet att ganska många inte bestämmer sig för hur de ska rösta förrän på valdagen – och dem vill vi alla nå.
Men nog hör jag en del ganska halsbrytande löften: ”Vi tar bort den där skatten som du är så arg på.” Men inte ett ord om vad vi då måste kompensera med. ”Vi tycker det är okej att sortera människor utifrån våra principer och vi vill bara ha vissa”. Men inte så tydligt om vilka ”de andra” kommer att vara eller vad som ska hända med dem.
För visst har vi med vuxna människor att göra?
Som har slutat vara i yngre tonåren för länge sedan?
Som kan föra ett resonemang som är längre än två korta meningar?
Och som vet vad ordet ”konsekvens” betyder?
Tänk om vi i stället kunde få föra samtalen till slut. Tänk om medielogiken tillät oss att göra det. Om det inte var klicken som ger annonsintäkter som styrde. Eller de svarta rubrikerna.
För nog är det fler än jag som är less på partiledardebatterna?
Britta Flinkfeldt, socialdemokratiskt kommunalråd i Arjeplog