Politik styrs av värderingar.
När LO arrangerar seminariet ”Löntagarna äger allt mindre – dags igen för löntagarfonder?” gör man det eftersom arbetarrörelsen fortfarande tror på kollektivt ägande.
När S- och MP-regeringen 2016 höjer skatter för 45 miljarder kronor gör man det utifrån föreställningen att mer fördelningspolitik leder till ett rättvisare samhälle.
Efter 1 maj kan det inte ha undgått någon att regeringen håller på att vrida Sverige åt vänster. Arbetslinjen är fortfarande en del av jobbpolitiken, men den övergripande samhällsberättelsen handlar mindre om egenmakt och mer om rätten till ersättningar.
Välfärdsforskarna Andreas Berghs och Magnus Henreksons debattartikel om vikten av skattelättnader påminner om varför socialister inte bör ha ensamrätt på rättvisefrågan. Som de båda nationalekonomerna konstaterar finns det en fara med att låta den offentliga sektorn växa sig för alltför stor (Dagens Samhälle 1/5 2015).
Ju större offentlig sektor, desto mindre tillväxt.
Den svenska skattekvoten har fallit med sju procentenheter sedan 1990, när den var som högst. Sveriges framgång efter 90-talskrisen är ingen sensation, utan beror på att skatterna har justerats efter övriga OECD-länder, vilket gjort hushållen rikare och befolkningen friskare.
Ju mindre tillväxt, desto större klasskillnader.
Vid en årlig tillväxt på tre procent av BNP (bruttonationalprodukten) tar det knappt 25 år för levnadsstandarden att fördubblas. Sverige har råd med en generös invandring. Däremot har vi inte råd med EU:s högsta ingångslöner, vilka slår mot nyanlända och unga som aldrig kommer in på den ordinarie arbetsmarknaden.
Ju större klasskillnader, desto mindre sammanhållning.
Löntagarfonder och skattechocker är inte receptet för ett mer inkluderande samhälle. Rättvisa är att kunna göra rätt för sig.
Lars Kriss
ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån
Det kan inte ha undgått någon att regeringen håller på att vrida Sverige åt vänster.