Målen för svensk äldreomsorg är högt satta.
I socialtjänstlagen talas det bland annat om att de äldre ska kunna leva och bo självständigt under trygga förhållanden, ha tillgång till lättåtkomlig service, om respekt för självbestämmande och integritet, att kunna leva ett värdigt liv och känna välbefinnande och att kunna välja när och hur stöd och hjälp ges i boendet.
Men hjälpinsatserna bedöms efter samma lagparagraf som ”samhällets yttersta skyddsnät”, försörjningsstödet, vilket bygger på bistånd, om behoven inte kan tillgodoses på annat sätt och skälig levnadsnivå.
Äldreomsorgens ekonomiska resurser minskar i relation till antalet som är 80 år och äldre i befolkningen enligt SKL (Sveriges Kommuner och Landsting).
Socialtjänstlagen är en ramlagstiftning som lämnar lagtillämpningen åt kommunerna, vilket kan innebära att det vid en ekonomisk tillbakagång sker nerdragningar och prioriteringar inom lagtillämpningen.
”Resurstillgången i kommunernas vård och omsorg om äldre har begränsats så att äldres säkerhet och trygghet inte alltid kan tillgodoses”, konstaterar till exempel Socialstyrelsen i ”Lägesrapport 2011”.
Själv arbetar jag inom äldreomsorgen och har gjort så sedan 1987. Det jag upplever i dag är konsekvenserna av hårdare tolkningar när det gäller vad som ingår i skälig levnadsnivå. Nationell värdegrund i all ära, men när det ges olika förutsättningar utifrån kommuners ekonomi uppnår vi inte en jämlik äldreomsorg.
Den nationella värdegrunden kan inte användas som grund för rätten att få hjälp.
Det är biståndsparagrafen som gäller med formuleringar om skälig levnadsnivå.
Skälig levnadsnivå har förändrats från att vara ”ett golv” till att bli ”ett tak”, från att ha varit en garanterad miniminivå för insatserna och deras kvalitet till att bli en övre gräns för vilken bistånd inte ska beviljas.
Skillnaderna mellan skälig levnadsnivå och goda levnadsvillkor låter kanske inte så stora.
Men det är ofta dessa ord som gör att vi inte alltid kan garantera en bra äldreomsorg.
Goda levnadsvillkor enligt LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) är att jämföra med den livsföring som kan anses normal för personer i samma ålder medan skälig levnadsnivå enligt socialtjänstlagen anger vad som krävs för att den enskilde ska klara sig.
Jag tycker att det borde ske en förändring i socialtjänstlagens biståndsparagraf gällande ”skälig levnadsnivå” till ambitionsnivån ”goda levnadsvillkor” inom äldreomsorgen, eller att äldreomsorgen får en egen lagstiftning som enbart riktar sig till de äldre och deras behov.
Susanne Dufvenberg
ordförande S-kvinnor I Västerbotten
Nationell värdegrund i all ära, men när det ges olika förutsättningar utifrån kommuners ekonomi uppnår vi inte en jämlik äldreomsorg.