Var brinner det någonstans, frågade jag min chaufför då jag i höstas för första gången anlände till Indien och New Delhi. Klockan var fyra på morgonen och packningen på ryggen tävlade med ögonlocken i den enkelriktade ekvationen ”massa i relation till gravitationens krav”.
Den tunga röklukten påverkade till och med upplevelsen av ljudet. Det studsade inte normalt. I stället gled hörseln itu i ett dovt ljudlandskap av vidbrända ekon och långsamma klanger. Till och med biltutornas symfoni ebbade ut och gick vilse. Halsen raspade medan chauffören ryckte på axlarna: ”Äh, det är bara smoggen. Welcome to Delhi, liksom.”
Senare på morgonen anades Delhis siluett genom den grå smoggskruden från hotellets takrestaurang. Nere på gatan brändes gårdagens sopor lagom till morgonens chaikopp.
Därför kunde jag inte låta bli att avge ett igenkännande leende när jag under min senaste vistelse i staden, för några dagar sedan, läste att Världshälsoorganisationen WHO ännu en gång oförtrutet utsett Delhi till världens mest luftförorenade stad. Vissa saker ändras inte, och i landet där livets kretslopp är en självklarhet är det inte så lätt att förändra något. Det är som det är. Men kretsloppet kan brytas, både till bättre och till det sämre.
Ett halvår efter mitt första besök står landet, som i själva verket är en subkontinent – ett lapptäcke av trosinriktningar, etniciteter, språk och en klasstruktur som skulle få den meste nyliberalen att bli glödande klasskampskommunist – inför just en sådan förändring. Och denna försämring riskerar att stavas Narendra Modi.
Mannen med det vita, millimeteransade skägget, och den kliniska, kalla blicken, syns och hörs överallt. Det är kring honom valrörelsen har kretsat. Han är den enda riktigt starka kandidaten att leda landet. Det erkänner till och med hans meningsmotståndare.
Kongresspartiet har sedan länge förverkat sin trovärdighet i en ändlös politisk myt av löften och korruption. Modi är den hindunationalistiska rörelsens våta dröm. Mannen som ska bringa ordning i mångkulturens förlovade land och äntligen ge hinduerna deras rättmätiga plats i det indiska samhället. Bilden som det hindunationalistiska partiet BJP velat ge av Modi är en bild av ett Indien som väntat på honom som nationens nye fader, att Modis ledarskap är ofrånkomligt.
I själva verket är det Modi som har väntat. Alltsedan 19 års ålder har han målmedvetet arbetat sig uppåt inom den hindunationalistiska rörelsen RSS och dess hierarki, för att sedermera bli politisk strateg inom dess politiska gren BJP, för att nu slutligen vara dess premiärministerkandidat. Modi är nu vid sin gärnings naturliga kröning. Men Modi är också muslimernas ärkefiende och de bengaliska flyktingarnas flytthjälp. Vinner han åker de ut, omedelbums.
Det slående kring Modis person är hur hans svavelosande, konfrontativa retorik är i skarp kontrast med hans känslolösa person. Det är en livsfarlig blandning.
Var brinner det någonstans, kan bli en fråga som riskerar att få helt andra svar nästa gång jag besöker Indien.
Csaba Bene Perlenberg