Foto: Jerome Delay.
Maj verkade bli en ljus månad i Västafrika. Liberia, som är det land som härjats absolut hårdast av ebola, förklarades fritt från smitta, och Kanadas hälsominister meddelade att den nya medicinen ZMapp var klar att distribueras. Men lyckan blev kortvarig.
De sista majveckorna slog dödstalen nya rekord i grannländerna. Månaden därpå rapporterade Världshälsoorganisationen, WHO, att viruset spridits över nya områden.
Och för inte så länge sedan dök ebolasmittan upp i Liberia ännu en gång, den här gången via en 17-årig pojke.
Enligt en färsk rapport från USA:s smittskyddsmyndighet har ansträngningarna dessutom tärt svårt på sjukvården. Färre får vård för malaria, med följden att ännu fler dött av denna sumpfeber än av ebola. Resurserna räcker helt enkelt inte till.
Ebola är en fasansfull sjukdom. Sitt namn fick den av en flod i trakterna där den först uppkom för snart fyrtio år sedan. Då drabbades 318 personer av feber, yrsel, muskelvärk och kraftiga blödningar ur kroppsöppningarna. De allra flesta dog.
Sedan dess har smittan utbrutit ett otal gånger. Den nuvarande epidemin har varat sedan 2013. Ett stort problem är den skräck och vidskeplighet som omgärdar sjukdomen. De drabbade lämnas ensamma att dö, de som överlever blir utstötta.
Lika illa är det faktum att hjälpen inte alltid kommer fram. Bistånd och donationer förslösas på vägen. I Liberia har sjukvårdspersonalen inte fått betalt av myndigheterna på flera månader. I Sierra Leone och Guinea grasserar smittan fortfarande fritt.
Omvärlden har kritiserats för att bara uppmärksamma situationen när den drabbar västerlänningar, att vi bryr oss för lite.
Nu måste vi ta krafttag. Dels för att den medicinska informationen ska nå ut, och även för att se till att pengarna inte försvinner ned i fel fickor.
Lisa Magnusson
Ansträngningarna tär på sjukvården. Färre får vård för malaria. Fler dör av denna den än av ebola.