Stjärnfamilj.
Jag kan inte sluta glädjas över ordet, över mångfalden av möjliga familjekonstellationer.
Det är så lätt att fastna i mamma-pappa-barn-bilden. Men med en minimal språklig justering blommar kärnfamiljen ut i stjärnfamiljen: enförälders-, tvåförälders-, bonusförälders-, adoptiv-, regnbågs- och donationsfamiljer. Barnfria eller barnlösa familjer och familjehem.
Ändå smyger heteronormativiteten sig in överallt. Föreställningen om att det finns kvinnor och män som beroende på designen mellan benen ska se ut, agera och leva på vissa sätt. Och framför allt den starka förväntningen på att äktenskap, kärlek, sex och barnafödande är förbehållet just man och kvinna.
Invallningen i heteronormativitetens fållor blev som tydligast för mig vid samma tidpunkt som mitt föräldraskap tog form.
Första blanketten på barnmorskemottagningen. Fält 1: mammas namn. Fält 2: pappas namn.
Jag minns hur den blivande pappan strök över de könsspecifika benämningarna och ersatte dem med det betydligt mer inkluderande ”vårdnadshavare”. Visst, vi var en blivande mamma och en blivande pappa, just vi var det. För oss var det egentligen enkelt.
Det har varit enkelt för oss hela tiden. Ändå har det fortsatt skava. För att det är så många som inte känner igen sig i det där snäva. För att det dyker upp hela tiden. Nu senast inför skolstart när det skulle fyllas i blanketter.
Åter osynliggjordes alla upptänkliga stjärnfamiljslösningar i de trånga kategorierna. Fält 1: mammas namn. Fält 2: pappas namn.
En bekant berättade om släktträdet som barnen skulle fylla i på skolan. Heteronormativitet och kärnfamiljsvärderingar förpackat i grenar och löv. Blixtrande tydlig låg den önskvärda familjekonstellationen nedtecknad, bara för ungarna att fylla i namnen. Mamma, mormor, morfar. Pappa, farmor, farfar. Två syskon.
Problemet?
Verkligheten.
En klass full av barn vars familjer inte ser ut så där. Barn med två mammor eller två pappor. Men också barn vars föräldrar har dött i krig eller på flykt. Barn med bonussyskon, plastmormor, familjehemsföräldrar eller bara pappa. Barn vars viktigaste vuxenrelationer grundas på helt annat än blodsband.
Att tänka heteronormativt är inte detsamma som att vara homofob eller olikhetsmotståndare. Det innebär att vi styrs av föreställningar som präglar hela samhället och som vi inte alltid är medvetna om. När vi synliggör normerna slutar vi osynliggöra allt det som ligger utanför.
Det finns sällan ett motstånd när problematiken påtalas för till exempel kommun och landsting. Det är bara att reflektion, eftertanke och ibland kunskap saknas. Men nu måste dessa offentliga aktörer ta sitt ansvar genom att gå från omedvetet exkluderande till medvetet inkluderande.
Alexandra Sundberg