Få politiska frågor skapar lika mycket nostalgi som försvarets personalförsörjning.
I en orolig tid, både här hemma och i omvärlden, tycks det för många kännas tryggt att luta sig mot minnen av hur Sverige en gång försvarades av repgubbar på cykel.
Det är svårt att se någon annan förklaring till att 72 procent av svenskarnatycker att återinförd värnplikt är en bra idé.
För en del debattörer, som Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarskioch Expressens krönikör Jenny Strömstedt, framstår värnplikten som en lösning på allehanda samhällsproblem, från bristande gemenskap till slöhet bland ungdomar.
Det är lätt att avfärda den typen av argument. Försvaret ska inte vara en uppfostringsanstalt för ungdomar.
Men även om man ser till försvarets förmåga att lösa sina faktiska uppgifter är, och var, värnplikten en dålig idé. Det är lätt att hitta berättelser om hur 1980-talets värnpliktsförsvar var helt styrt av antalet värnpliktiga, vilket ledde till att tusentals tvångsutbildades i onödan och med dålig kvalitet.
Redan i slutet av kalla kriget var det med andra ord tveksamt om värnpliktsförsvaret skulle klara av en faktisk krigssituation. Sedan dess har krigföring blivit allt mer avancerat, inte minst tekniskt, vilket ställer ännu högre krav på soldater och sjömän.
Detta är anledningen till att dagens yrkesförsvar är rätt tänkt. Samtidigt är Försvarsmaktens personalförsörjningsproblem högst reellt. Det är svårt att rekrytera personer som uppfyller kraven, och det är ännu svårare att få dem att stanna.
Därför är Moderata ungdomsförbundets förslagom att den som tjänstgör inom försvaret ska kunna få sina studielån avskrivna en konstruktiv idé som förtjänar ett brett politiskt stöd (Dagens Industri 12/1 2016).
Det skulle kunna bredda rekryteringsbasen och göra försvaret attraktivt för personer som i dag inte ens överväger att söka sig dit.
Men det är också en tydlig signal om att den som tjänstgör i försvaret gör en för oss alla viktig insats, och att sådana ska belönas.
Svend Dahl