Få saker skapar lika mycket förvirring som vardagsreligion.
Att gifta sig kyrkligt och att döpa sina barn klassas som högtidliga traditioner, och visst får den som vill besöka mässan.
Det är när tron påverkar livet utanför gudstjänstlokalen som många drar öronen åt sig.
Sarkasmen ”tro gör man i kyrkan” lever än, trots att religiös tillhörighet inte är något en människa tar av och på.
Det är i den kontexten applåderna och kritiken mot Humanisternas kampanj om att barn inte ska stämplas med en viss livsåskådning bör ses.
Som förälder har man givetvis rätt att introducera och uppfostra barnen enligt sin egen tradition. Men det innebär inte att skolan måste, eller ens alltid bör, anpassa sig.
Att en förälder inte tror på evolutionsläran får inte påverka barnets biologilektioner. Samma sak gäller samtliga moment i läroplanen, som sim- och sexualundervisning.
Det kan låta oflexibelt, men grundskolans läroplan anger inte bara vad alla elever är skyldiga att kunna. Den fastslår framför allt vad alla har rätt att kunna. Då håller det inte att föräldrar får välja bort perspektiv de inte gillar.
Därmed inte sagt att skolan inte kan hitta särlösningar för enskilda moment. Huvudsaken är att man inte kompromissar med målen.
I ett uppmärksammat rättsfall med tre læstadianska tonåringar, prövades om elever kan tillåtas att hoppa över dansundervisningen. Det självklara svaret borde vara att det beror på varför man dansar foxtrot och hambo på idrottslektionen.
Om syftet är att alla 15-åringar ska lära sig att dansa, måste eleverna ut på dansgolvet. Om syftet däremot är att eleverna ska få motion, taktkänsla och en introduktion i dans som kulturyttring, kan det kanske tillgodogöras med aerobics, teoriundervisning och filmklipp.
Speciallösningar kan självklart bara komma i fråga om eleverna uppnår samma mål som sina klasskamrater. Samtidigt ska man komma ihåg att bara för att målet är detsamma, behöver vägen dit inte nödvändigtvis vara det.
Susanne Nyström