Berlusconi är i alla fall ingen loser.
Orden är hämtade från Silvia Avallones roman ”Stål”, om livet i en liten italiensk industristad, och beskriver varför stålverksarbetaren som är medlem i facket och vars mamma är aktiv i kommunistpartiet, lägger sin röst på mediemogulen.
Samma perspektiv kan hjälpa oss att förstå framgångarna för Donald Trump (bilden) i kampen om att bli det republikanska partiets kandidat i det amerikanska presidentvalet nästa år.
I både fallen handlar det om multimiljardärer och mediekändisar som lovar att använda sin uppenbara förmåga att göra affärer till att sköta landet. För hur mycket svårare kan det vara att leda ett land än ett företag, är det underförstådda budskapet. Det är en tanke som tilltalar väljare som tappat förtroendet för politiken.
Berlusconi bars fram till makten 1994 i spåren av korruptionsskandaler som fick de gamla partierna, som under 40 år dominerat Italiens politiska liv, att falla sönder. I USA kommer inga ledande politiker att, som socialistledaren Bettino Craxi, behöva gå i landsflykt. Men efter finanskrisen och decennier av urholkad levnadsstandard för medelklassen upplever många väljare att det politiska etablissemanget förlorat förmågan att relatera till vanligt folks vardag.
Det kan tyckas svårt att föreställa sig större skillnader än dem mellan Trump och den nyvalde labourledaren Jeremy Corbyn i Storbritannien, som klär sig i likadan keps som Lenin, och som till fasa för det samlade partietablissemanget inte gick att stoppa i partiets medlemsomröstning. Ändå finns likheterna.
För många av dem som röstade på Corbyn spelade det ingen roll att han står mycket långt till vänster, talar om förstatliganden och avskaffade brittiska kärnvapen och har beskrivit terrororganisationerna Hamas och Hizbollah som vänner. Det viktiga var att han erbjöd ett alternativ till de ideologibefriade och till slätstrukenhet medietränade personligheter som dominerar politiken.
Statsvetare talar ibland om hur det politiska livet i många länder skulle kunna beskrivas som åskådardemokratier. Valen upplevs av allt fler som en ritual som saknar betydelse för politikens faktiska inriktning, samtidigt som allt färre är medlemmar i partierna eller känner någon som är det. Politiskt beslutsfattande blir en värld separerad från människors vardag, där enbart konsekvenserna av besluten märks.
Trump och Corbyn kan ses som två olika reaktioner på denna situation. I det ena fallet flyter politik och underhållning samman. Om val ändå bara är teater och skådespel, så varför inte välja en person som Trump. Han är åtminstone ingen loser.
I det andra finns en önskan om att återigen bli insläppt i det politiska beslutsfattande och få känna att politisk övertygelse faktiskt kan göra skillnad. Men i båda fallen blir de sakpolitiska konsekvenserna underordnade missnöjet.
Donald Trump lär aldrig bli USA:s president och Jeremy Corbyn kommer knappast att bli Storbritanniens premiärminister. Men de säger båda något om vår politiska samtid.
Svend Dahl
fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån
Politiskt beslutsfattande blir en värld separerad från människors vardag.