Republikanen Donald Trump och demokraten/socialisten Bernie Sanders – på ytan framstår de som väldigt olika.
Trump är en fastighetsmiljardär som blev något av en omslagspojke för 1980-talet genom att bygga diverse skrytbyggen och döpa dem efter sig själv. Sanders är en utstuderat oglamourös senator som med håret på ända och med hes röst tycker om att föreläsa om ojämlikhet.
De behandlas också olika i pressen. Trump porträtteras med välmotiverad fasa, medan Sanders beskrivs i mer överseende termer. Får man tro delar av bevakningen är han lika harmlös som en vanlig svensk gråsosse. Men den bilden är falsk, och de båda herrarna har faktiskt en hel del gemensamt.
Båda beskriver USA som så genomruttet att det nästan är bortom räddning. Båda redogör i svepande ordalag för hur landet under deras ledarskap ändå kommer att bli fantastiskt. Båda målar upp diffusa fiendebilder med skarpa penseldrag.
Trump påstår att Mexiko skickar sina brottslingar över den amerikanska gränsen, Sanders utmålar ett par rika familjer som något av landets hemliga regering.
Trump lovar att hans affärssinne kommer att hjälpa honom ropa plats i korgen åt den hemska omvärlden och därmed återupprätta USA:s heder och ära. Sanders ägnar stycke efter stycke i sina tal åt att räkna upp allt som ska bli ”gratis”. De förenas i sin totala oförmåga att berätta hur något av detta ska gå till.
Trump och Sanders vore under normala omständigheter föga mer än harmlösa underhållare, vid sidan av de seriösa kandidaterna. Men omständigheterna är inte normala, och får man tro opinionsmätningarna är de på väg att vinna sina respektive partiers presidentnomineringar i New Hampshire.
Jag befinner mig för närvarande i just New Hampshire, och har hunnit lyssna på och träffa de flesta av presidentkandidaterna. Nästan alla är långt bättre än de beskrivs i svenska medier, och de arbetar hårt och seriöst både med sina kampanjer och med sina valfrågor.
Det gör fokuset på Trump och Sanders än mer sorglig. Hillary Clinton, Jeb Bush, Marco Rubio, och även den ständigt stridslystne Ted Cruz framstår alla som klart överlägsna de arga gubbar som just nu leder loppet.
Mätningarna har dock haft fel förr, och nu slutspurtar kandidaterna för allt vad tygen håller. Och väljarna i New Hampshire har en historiskt belagd förmåga att överraska. Där Trump och Sanders helst håller sig i talarstolen eller framför kamerorna skakar de övriga nu tusentals händer varje dag, talar med väljare en i taget. Vilket är det klassiska sättet att vinna New Hampshires primärval.
Men när jag talar med aktivister och anställda runt kandidaterna råder det ingen tvekan om att oron över Donald Trump och Bernie Sanders är stor. Deras respektive ledningar kan helt enkelt vara för stora för att hämta in före primärvalet på tisdag.
I varje amerikansk val jag bevakat har kandidaterna sagt att ”det här är inte ett vanligt val”. För första gången stämmer det.
Johan Ingerö
USA-kännare vid tankesmedjan Timbro och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån
Väljarna i New Hampshire har en historiskt belagd förmåga att överraska.