I min förra krönika skrev jag om mitt val att flytta från storstaden och ut på landet.
Bland annat internetuppkoppling, skrev jag, gör att jag lika väl kan bo och arbeta här som där.
Det visar sig att den sanningen kräver sin modifikation.
– Nej, ni kan inte få fast bredband, inte fast telefoni heller. Tyvärr.
Nähä.
Jag bor 45 minuter från Köpenhamn, 30 minuter från Malmö, och man kan kanske tycka att det tillhör civilisationen.
Men nu säger Teliasäljaren att någon basstation är full och att det tyvärr inte finns mycket att göra.
Basstationen är det första problemet. Det andra, visar det sig, är att kommunen jag har bosatt mig i enligt Post- och telestyrelsen ligger på plats fem när det gäller tillgång till snabbt bredband – från slutet räknat. Den enda tillgång till internet jag kan få är därmed via så kallat mobilt bredband, och då är en datamängd på 100 gigabyte per månad det mesta möjliga man kan teckna sig för.
Det ska visa sig räcka mycket dåligt för en genomsnittlig barnfamilj. Barnprogram och partiledardebatt på SVT Play. Fritidsschemat på nätet och förskolans veckobrev på mejl. Köpa tågbiljetter och regnkläder till barnen online. I tio dagar räcker våra 100 gigabyte. Extra data kostar en rundlig summa (inväntar räkningen).
Jag inser nu att det här inte är någon nyhet för människor som bor på landet. Utanför tätorterna och i småorterna har fortfarande bara lite mer än var tionde tillgång till riktigt snabbt internet via fiber. Vi andra får förlita oss på alternativa lösningar, och för allt fler är då mobilt bredband – med dyra abonnemang, begränsad datamängd, kostsamma köp av extra data, kapacitetsproblem och risk för överbelastning – det enda möjliga alternativet.
Det politiska målet är att siffrorna ska vara de omvända om fem år – då ska nio av tio ha tillgång till snabbt internet. Men om vi jämför bredbandsutbyggnaden med hastigheten i den parallella utveckling som kallas digitalisering är det som att bevittna en snigel försöka hasa sig ikapp … jag vet inte ens vad?
I småstäderna stänger lokala servicekontor, och i takt med att de samhällstjänster vi är beroende av centraliseras och flyttar in på internet, förväntas vi som medborgare förstås också klara av att sköta våra medborgerliga plikter via just nätet.
Digitaliseringen är bra, missförstå mig inte. Vi kan använda våra gemensamma resurser mer effektivt. Vi får mer tid över till annat. Vi överbygger avstånd och det blir allt enklare att bosätta sig var man vill när de flesta tjänsterna bara är ett mobilt bank-ID bort. Men till vilken nytta om mitt mobila bank-ID inte ens går att starta?
Jag kan lika gärna bo och arbeta här som där, skrev jag.
Men nej, det kan jag ju inte.
I Skurup, på bredbandsjumboplats 286 (fem procent bredband via fiber) är det naturligtvis betydligt svårare att ta del av digitaliseringens fördelar än det är i, säg Umeå (84 procent).
Hur ska fler lockas att flytta ut från städerna, hur ska fler vilja stanna kvar på landet? Det är många som är svaret skyldig.
Moa Berglöf