Kriminella skjuter skarpt på allmän plats så ofta att skottlossning nästan blivit en accepterad del av stadsbilden.
Enskilda personer som traumatiseras vid dessa brott ges endast undantagsvis krisstöd eftersom skjutningar inte faller under begreppet allvarlig händelse.
Skottlossning sker oftare för att skrämmas än för att skada någon. Mer ovanligt är planerade avrättningar såsom de som helt nyligen skett i Malmö, i Vaxholm och i Eksjö.
Antalet personer som vårdats för skottskador vid landets akutmottagningar har under de senaste tio åren ökat med 141 procent. 2004 fick 22 personer i Sverige akut vård för skottskador. 2013 var den siffran 53.
Av naturliga skäl uppsöker de flesta som blivit skottskadade en akutmottagning. När det gäller personer som skadas psykiskt av en traumatisk händelse finns det dock stora brister i den vård som ges.
I hälso- och sjukvårdslagen framgår att personer som drabbas av en allvarlig händelse, eller en katastrof, ska ges praktiskt, emotionellt och psykologiskt krisstöd.
På pappret låter det ganska tryggt och bra men verkligheten är en helt annan eftersom landstingen själva får bestämma vad som är en allvarlig händelse. I praktiken innebär det att ett större antal personer ska ha omkommit eller skadats vid en olyckshändelse, naturkatastrof eller vid ett terroristangrepp.
Samhällets resurser för krisstöd aktiveras således inte när enskilda personer, under ordinära omständigheter, avlider i trafikolyckor, av självmord, våldsbrott eller plötslig sjukdom, eller när personer utsätts för övergrepp eller skadas i vanliga olyckor. Samhällets skyddsnät är så grovmaskigt att personer som varit med om traumatiska händelser vanligtvis inte får något krisstöd.
Att bara ge krisstöd vid en allvarlig händelse är en märklig och inhuman modell. Smärtan och sorgen hos den som förlorat en närstående vid en allvarlig händelse är identisk med sorgen och smärtan hos den som förlorat en närstående vid en vanlig en trafikolycka, ett självmord eller vid plötslig sjukdom.
Vid en akut kris är det av vikt att drabbade personer ges emotionellt stöd och därefter följs upp och eventuellt erbjuds stödsamtal. I de fall detta inte sker finns en förhöjd risk att drabbas av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).
Att leva med PTSD innebär vanligtvis lång tid med återupplevelser, återkommande minnesbilder, mardrömmar, sömn- och koncentrationssvårigheter, lättskrämdhet samt obehagliga och intensiva känslor som minskar den drabbades livskvalitet och förmåga att klara av vardagliga aktiviteter. Posttraumatiskt stressyndrom är en riskfaktor för depression, missbruk och självmord.
Enligt vår mening krävs en reform som förbättrar samhällets krisstöd och förutsättningarna för de medborgare som hamnar i en psykologisk kris att få hjälp.
Alla som drabbats av en krishändelse ska få tillgång till emotionellt stöd i en akut situation och därefter få en individuell bedömning samt ett anpassat stöd. Detta skulle kunna minska samhällets kostnader för sjukskrivningar, missbruk och självmord samtidigt som de drabbade får bättre livskvalitet.
Mikael Johansson