Dystergökarna bland EU-motståndarna vädrar morgonluft och jag hör allt fler som säger: ”Nu bryter det samman”.
Att krisen inom Eurosamarbetet riskerar att få konsekvensen att Grekland lämnar är en orsak till pessimismen. Detta trots att opinionsmätningarna i Grekland visar att det finns ett starkt stöd bland Greklands folk att vara kvar inom valutasamarbetet.
Men oron kan också grunda sig i att Storbritanniens premiärminister David Cameron (bilden) lovat en folkomröstning om EU-medlemskapet ifall hans parti vinner valet i maj. Han är hårt pressad av det nationalistiska partiet UKIP och dess framgångar i opinion. Dess ledare Nigel Farage ångar framåt, trots uppmärksammade rasism- och bedrägeriskandaler.
Men näringslivet börjar också mobilisera och väljarna får (äntligen) reda på hur många brittiska jobb som står på spel.
Men det största hotet mot EU-samarbetet är varken debatten i England eller den om Greklands vara eller icke vara i valutasamarbetet. Det handlar i stället om Frankrike. Landet som är en av grundarna av den Europeiska unionen.
Nationella Fronten, med Marine Le Pen, partiledaren från Nanterre, fortsätter sina framgångar. Hon går till val med en politisk plattform byggd på nationalism och protektionism. Om både de konservativa och vänstern fortsätter att visa upp intern splittring så kan Le Pen mycket väl vara Frankrikes nästa president när den andra valomgången är avgjord.
Jag ryser av blotta tanken.
Det förvånar mig att inte fler inser att ett Frankrike med en president som lovat sina väljare utträde ur unionen verkligen skulle hota Europasamarbetet. Det skulle innebära slutet för de landvinningar vi gjort vad gäller handel och resande över Europas gränser. Det skulle också göra att vi definitivt konfronteras med risken att historien så småningom upprepas och den långvariga freden på europeisk mark kommer till ett slut.
I dag kan man lätt få uppfattningen att det är EU som skapar konflikter mellan länder i Europa. Sanningen är ju att samarbetet effektivt har dämpat konflikterna och gett oss instrument att enas kring våra länders gemensamma intressen.
Så jag tror inte på de populistiska dystergökarna.
För som många har sagt genom åren, för varje kris som den Europeiska unionen går igenom blir samarbetet allt starkare.
Jag väljer att vara optimist och tror på ett starkare Europasamarbete framöver. Europas folk kommer inte att tillåta att samarbetet havererar. För när alternativen synas så skulle de innebära lägre tillväxt, färre jobb, fler konflikter och sämre möjligheter att möta de klimatutmaningar som hotar våra barns framtid.
Jens Nilsson
socialdemokratisk Europaparlamentariker
Europas folk kommer inte att tillåta att samarbetet havererar.