Vem har ett par hundratusen kronor över för att lägga på ett kommunalt vägprojekt?
Paret Lars-Erik Jevås och Christina Nilsson tvingades betala över 300 000 kronor till Partille kommun för vägar som de varken behöver eller vill ha.
Paret tog fallet till domstol med hopp om att få pengarna tillbaka, men Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt dömde nyligen till kommunens fördel. Nu ska paret betala ytterligare 100 000 kronor till kommunen, vilket motsvarar de sista 25 procenten av gatukostnadsavgifterna.
– Lagstiftningen ser ut på ett sätt och det måste vi tillämpa, kommenterade Partilles kommunjurist i SVT:s Rapport (22/6 2016).
Men är det verkligen så?
Jag är själv juridiskt ombud för Partilleparet, tillsammans med kollegor på Centrum för rättvisa. Fallet är principiellt viktigt för många människor i Sverige. Och det är inte givet att kommuner har rätt att kräva enskilda på hundratusentals kronor för kommunala vägprojekt.
När kommuner bygger nya eller rustar upp gamla gator finansieras detta oftast genom skatten. Men en minoritet av Sveriges kommuner, bland annat Partille, har i stället valt att skicka räkningen till enskilda fastighetsägare.
Systemet kallas för uttag av gatukostnadsavgifter och är alltså inte tvingande, som Partille kommun menar, utan frivilligt. Endast ett 30-tal kommuner i Sverige har använt sig av möjligheten de senaste 20 åren.
Enligt lagen får gatukostnadsavgifter bara tas ut om husägarna har behov av vägarna och avgifterna inte är oskäligt höga. Ändå händer det att vanliga villaägare runtom i Sverige tvingas betala hundratusentals kronor för vägar som de inte har någon faktisk nytta av.
För Lars-Erik och Christina kom kommunens vägfakturor som en överraskning – de hade redan gator och infart till sitt hus. Och de kan inte förstå varför de ska betala för något som är en del i ett kommunalt projekt för nybyggnation i området.
Paret hade sett fram emot att gå i pension som skuldfria. De hade lyckats betala av det huslån som de tagit på 1970-talet när de köpte huset. Men efter kommunens fakturor var Lars-Erik tvungen att fortsätta jobba, och paret tvungna att ta nya lån i samma storleksordning som de lån som de tog när de först köpte huset.
Det har ifrågasatts om oskäliga gatukostnader är förenliga med enskildas egendomsskydd. När Lars-Eriks och Christinas mål prövades av Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt kom domstolen fram till att gatukostnadsuttaget stod i strid med Europakonventionen.
Men Mark- och miljööverdomstolen menar att kommunen har gjort rätt – agerandet strider inte mot några rättigheter. Nu kan fallet hamna i Högsta domstolen.
Det behövs ett principavgörande som besvarar frågan om kommunerna får tvinga enskilda fastighetsägare att betala hundratusentals kronor för vägar som de varken behöver eller vill ha. Lars-Eriks och Christinas fall visar att kommuner kan gå över gränsen, och då måste enskilda kunna få rätt.
Alexandra Gillström
jurist på Centrum för rättvisa och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån
Runtom i Sverige tvingas villaägare betala hundratusentals kronor för vägar som de inte har någon faktisk nytta av.