Vänsterpartiet vill se ett brett politiskt samarbete mot våld.
Att strukturellt förebygga mäns våld mot kvinnor är en hjärtefråga för oss och har varit kvinnorörelsens kamp i decennier. Centrum mot våld i Umeå (CMV) är resultatet av samverkan mellan kommuner, landsting och myndigheter för våldsutsatta kvinnor och barn.
Centrum mot våld har visat att samlokalisering är ett framgångsrikt sätt att samverka mellan fler huvudmän och professioner för att vara ett ovärderligt stöd till våldsutsatta kvinnor och barn.
Trots Centrum mot vålds ovärderliga arbete har uppdraget under de senaste åren avlövats på grund av för dålig politisk insyn och för otydlig ledning. CMV har begränsats i en riktning som vi i Vänsterpartiet inte ställer upp på. Vi menar i stället att uppdraget bör stärkas i bred politisk förankring och att ambitionsnivån höjs.
Centrum mot våld ska vara ett länsövergripande kompetenscentrum för våld och hälsa som erbjuder en försäkringsmedicinsk kompetens knuten till våldets konsekvenser.
Ett sådant kompetenscentrum bör enligt vår uppfattning omfatta allt sexuellt våld: könsköp, sex mot ersättning, våldtäkter och sexuella övergrepp, våld i nära relationer i bred bemärkelse (inte bara nuvarande eller tidigare partner) samt hedersrelaterat våld/extrem kontroll.
Kompetenscentrat bör innefatta följande professioner: läkare, psykolog, psykoterapeut, socionom samt expertis om barns utsatthet för sexuella övergrepp och våld.
Vi vill ha en förstärkt mansmottagning med ett utvidgat uppdrag att arbeta med föräldraskap och aggressionskontroll.
Det måste bli möjligt att arbeta utåtriktat för att etablera mottagningen som inbjudande för de män som själva ser sig vara i riskzonen att utöva våld, men också finnas i det förebyggande arbetet för ökad kunskap om våldets mekanismer och konsekvenser – vilket är avgörande för framgång i allt antivåldsarbete.
Inom ramen för verksamheten måste det kunna bedrivas olika former av gruppverksamhet för män – inte minst kopplat till både mansrollen och föräldraskapet. Det ska vara självklart att kunna hänvisa till mansmottagningen för föräldrar som får sitt barn placerat på grund av våldsutövning.
Det könsrelaterade våldet har självklart stark prioritet, men ett våldsförebyggande arbete måste innefatta allt våld. Brottsofferparagrafen i socialtjänstlagen innefattar alla brottsoffer, men med ett särskilt ansvar för barn som utsatts för brott eller bevittnat våld.
I antivåldsarbetet bör den ideella sektorn, främst kvinno- och tjejjouren, tillmätas den centrala roll de förtjänar. Kvinno- och tjejjouren tillhandahåller ett separatistiskt rum dit kvinnor under decennier har kunnat ta sin tillflykt från våld och de har även spelat en central roll för antivåldsarbetet.
Jourerna har bidragit till att fördjupa den feministiska analysen om mäns våld mot kvinnor – både den traumatiska bindningen till förövaren och den strukturella påverkan som våldet har – inte bara individuellt utan också samhällsekonomiskt.
Ulrika Edman