Replik på Veronica Lindholms, S (riksdagsledamot för Västerbottens län, ersättare i socialutskottet) och Kenneth Anderssons, S (ordförande landstingets nämnd för funktionshinder och habilitering) debattartikel ” LSS-pengar ska inte gå till vinster och marknadsföring”, publicerad i Norran och på norran.se fredagen den 4 november 2016.
Veronica Lindholm (S) och Kenneth Andersson (S) skriver i en debattartikel i Norran att orsaken till regeringens historiskt låga uppräkning av ersättningen inom personlig assistans är att pengarna inte ska gå till bolagsreklam, konsultarvoden och vinster.
Retoriken bygger på myter, visar på små kunskaper i företagsekonomi och liten insikt i hur ett valfrihetssystem fungerar.
De privata alternativen är populära. Drygt 65 procent av alla assistansberättigade har aktivt valt en privat utförare eftersom de anser att kvaliteten och servicen är bättre än hos kommunen.
Att visa upp och marknadsföra sin verksamhet är grunden i ett valfrihetssystem, annars försvinner personers möjlighet att kunna avgöra vilket alternativ som är bäst.
Reklamkostnaderna kan handla om allt från hemsidor, vara synlig på nätet och i tidningar till informationsfoldrar och profilkläder till personalen. För att bli medlem i Vårdföretagarna finns tydliga krav på transparens, där ett av kriterierna är en fungerande hemsida.
Samtidigt som Försäkringskassan bekostar en reklamkampanj på 23 miljoner kronor med skattepengar, pratar barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) om hur fel det är att assistansföretagen marknadsför sina verksamheter. Det påstås att tio procent av hela reformen på 30 miljarder kronor används på felaktigt sätt.
Ministern hänvisar till utredningar som pekar på fusk och att företagen är överkompenserade, utredningar som blivit starkt kritiserade av tunga instanser som exempelvis Riksrevisionen och Försäkringskassan.
Vårdföretagarnas undersökning bland medlemsföretagen ger en annan bild av verkligheten. Där framgår att endast tre av tio företag gör reklam för sin verksamhet. Den genomsnittliga kostnaden för dessa företag utgör mindre än två promille av de totalt 30 miljarder som assistansreformen kostar.
Ännu lägre summor gäller för jurister. Endast ett av tio företag har jurister anställda och den genomsnittliga kostnaden för dessa utgör 0,5 promille av de totala kostnaderna för assistansen.
De enorma vinster som det ofta pratas om är en annan myt. Färska siffror från UC visar att den genomsnittliga vinstmarginalen för personlig assistans-branschen ligger på låga 3,7 procent. Nästan 20 procent av företagen går i dag med förlust.
Detta innan borttagandet av de reducerade arbetsgivaravgifterna för unga har trätt i kraft, innan de nya kollektivavtalen börjat gälla, innan regeringen sänkt uppräkningen av ersättningen och innan Försäkringskassan övergått från förskott till efterskottsbetalning.
Samma ekonomiska problem ser vi även bland Sveriges kommuner. De går med drygt en miljard kronor i förlust varje år då den kommunala assistansen kostar mer än den låga ersättning som ges.
Det troliga scenariot är att vi kommer att få se allt fler företag som läggs ned, att kvaliteten i utförandet blir lidande och att vinstmarginalerna närmar sig nollstrecket de kommande åren.
Regeringen säger sig värna de svagaste i samhället. Men lägre uppräkning av timersättningen, hårdare regler kring marknadsföring och jurister samt förslag på vinstbegränsningar, är snarare ett bevis på otacksamhet och misstänkliggörande av alla de människor som dagligen arbetar för att ge personer med funktionsnedsättning en så bra vardag som möjligt.
Håkan Tenelius