Regeringen vill att Försäkringskassan skärper kontrollen av sjukskrivna.
Bakgrunden sägs vara att sjukskrivningarna ökat med 70 procent sedan 2010.
Men det är en statistisk synvilla. I verkligheten är ohälsotalet i juni 2015 lägre än det var 2010.
Ohälsotalet är det genomsnittliga antalet utbetalade ersättningsdagar från Försäkringskassan per person och år för personer mellan 16 och 64 år. Detta för sjukpenning, rehabiliteringspenning samt sjukersättning och aktivitetsersättning.
Sjukpenningfrånvaro är inte detsamma som sjukfrånvaro. Sjukpenningen är bara en del av den sjukfrånvaro som Försäkringskassan hanterar. Ohälsotalet låg i juni 2015 på 28 dagar – en kontinuerlig minskning sedan toppnotering 2003 då det var 43,2 dagar. 2010 var det 29,5 dagar och enligt den senaste budgetprognosen pekar siffrorna på en svag ökning som planar ut på 29 dagar – fortfarande under 2010 års nivå.
Varför ökar då sjukskrivningarna?
Jo, så här skriver regeringen i sin budgetproposition för 2016 (utgiftsområde 10, sidan 15):
”nybeviljande av sjukersättning har varit lågt i kombination med att många personer övergår från sjukersättning till ålderspension. Eftersom antalet sjukfall och därmed antalet som har sjuk- eller rehabiliteringspenning samtidigt har ökat, innebär det sammantaget att det har skett en omfördelning inom ohälsotalet mellan antalet personer som har sjuk- och rehabiliteringspenning respektive sjuk- och aktivitetsersättning.”
Alltså, ökningen av sjukpenningen kan inte förstås och förklaras om vi inte väger in det faktum att Sverige i dag har vad som sannolikt är OECD-världens hårdaste kriterier för att beviljas sjukersättning. Detta enligt alliansregerings egen utredning (SOU 2009:89, sidan 277).
Självklart är det inte ett självändamål med höga sjuk- och ohälsotal. Men diskussionen måste ändå föras med hänsyn till grundläggande fakta och ha realistiska och rimliga proportioner.
Det nya sjukpenningsmålet kläs dessutom in i en allmänt hållen retorik om vikten av att pressa ner sjukpenningtalet med hjälp av ”tidigare insatser”.
Hur man ska få fler att snabbare än i dag gå från sjukfrånvaro till arbete är dock fortfarande oklart.
Alltför tidiga insatser kan leda till stress som försämrar hälsan och det gäller inte minst dem som drabbats av stressrelaterad ohälsa.
Insatserna bör därför i stället utgå från individens förutsättningar och sättas in i rätt tid – inte utifrån någon stelbent centralt beslutad tidsgräns, schablonmall eller några statistiska genomsnittsvärden.
Vad värre är att regeringen vill ”spara” några miljarder kronor årligen om det nya sjukpenningsmålet uppnås. Men då ska vi komma ihåg att enbart mellan 2003 och 2010 gick sjukförsäkringen med ett överskott på cirka 70 miljarder kronor. Pengar som löntagarna har avstått att ta ut i löneökningar för att använda till en försäkring vid sjukdom.
Per-Erik Johansson
ordförande LO-distriktet i Norra Sverige
Alltför tidiga insatser kan leda till stress som försämrar hälsan och det gäller inte minst dem som drabbats av stressrelaterad ohälsa.