Samernas nationaldag har just passerat. I Umeå firas kulturhuvudstadsåret med en exotiserande samiskhet som tema. Gruvplaner i Rönnbäcken och Kallak sätter hjärtan i brand och Sverigedemokraterna tycks tro att de har något vettigt att säga om rennäringen.
Mot bakgrund av denna känslostinna, och något röriga fond vill vi, tre liberala västerbottningar, sätta fokus på den centrala fråga som Sverige under alltför lång tid låtit bli liggande. Det är dags att Sverige ratificerar FN:s konvention om urbefolkningars rättigheter, även kallad ILO 169.
Trots att statliga utredare (Heurgren 1999) och sametinget bedömer att en ratificering endast skulle innebära små praktiska förändringar vägrar de två jättarna i riksdagen – Socialdemokraterna och Moderaterna – att fatta det beslut som anständigheten och omvärlden kräver. Vi är dock stolta att Folkpartiet i sitt nya partiprogram återigen slår fast att en ratificering ska ske.
När samers rätt till land och vatten berörs i samhällsdebatten uppstår ofta ett slags flummigt samförstånd. Tyckare till höger och vänster menar att rätten till land och vatten visserligen har en kulturell betydelse för samerna, men att det ändå vore att tänja på grundläggande frågor kring äganderätt alltför långt om man lätkultur vara ett argument när det handlar om lagfarter, fastighetsöverlåtelser och naturbruk.
Det de helt missar är att kultur är en återvändsgränd som ger spelrum för sverigedemokraternas översitteri. De vill att det ska verka som att renmärken, renbetesrätt och andra landrättigheter är privilegier som staten tilldelat samerna, det faktiskt är precis tvärt om. Den samiska rennäringen i dag är rester av en historiskt sett väl etablerad ordning av äganderätter. En ordning som den svenska staten, inte minst under 1900-talets första hälft, kom att inkräkta starkt på.
Den kultur som innebär att det samiska folket i dag hålls samman, men också splittras av rennäringsfrågor, är en direkt följd av svenska statliga beslut. En viktig startpunkt som ledde till denna situation var 1886 års rennäringslag som innebar att samerna förlorade sina individuella rättigheter till markområden, lappskattelanden, till förmån för kollektivt ägande.
En ratificering av ILO 169 skulle inte lösa frågan kring hur denna historiska stöld från privatpersoner skulle kunna repareras. Förmodligen är det inte möjligt att på kort sikt återupprätta den individuella äganderätten inom Sapmi, men genom att ratificera ILO 169 skulle den svenska staten åtminstone ge samerna de rätta verktygen för att ge sig i kast med det arbetet.
Peter Sedlacek(FP) ledamot kommunfullmäktige Umeå kommun
Cecilia Festin Stenlund(FP) ledamot kommunfullmäktige Malå kommun
Andreas Westerberg(FP) ledamot socialnämnden Skellefteå kommun