I samband med att den fyraåriga tekniska gymnasieutbildningen i elkraft lades ned startade Luleå tekniska universitet (LTU) en treårig högskoleingenjörsutbildning med inriktning mot elkraft (HING Elkraft) i Skellefteå. Samtidigt startade liknande utbildningar på andra platser i Sverige.
Men utbildningarna startades på färre orter och med betydligt färre studenter än vad som gällde för den fyraåriga tekniska gymnasieutbildningen (se figuren).
Efter en topp på nästan 130 studenter 1994 – samtidigt som de sista gymnasieingenjörerna i elkraft ut examinerades – minskade antalet studerande för att i princip inte vara mer än ett 30-tal 2000 då nästan alla orter samtidigt lade ned sin utbildning. Denna nedläggning skedde därför att det var för få sökande.
De ekonomiska resurserna till ett universitet styrs inte utifrån samhällets behov av arbetskraft utan utifrån det antal studenter som skrivs in och deras prestationer. Detta görs för att utbildningen ska vara kostnadseffektiv och innebär att det är oekonomiskt med en utbildning som inte attraherar många studenter.
Det är naturligtvis inte alla som examinerades i elkraft vid den fyraåriga tekniska gymnasieutbildningen som kom att arbeta som elkraftingenjörer. Men branschen uppskattar att cirka 200 elkraftingenjörer med ungefär 40 års yrkeserfarenhet nu går i pension per år – och så har det varit i flera år.
Elektroingenjör, elkraft vid Högskolan Väst i Trollhättan och den utbildning som Luleå tekniska universitet sedan ett par år tillbaka ger på distans i samarbete med Umeå universitet och Mittuniversitetet är de utbildningar som jag känner till som utbildar HING Elkraft.
Tillsammans examinerar de uppskattningsvis 45–60 elkraftingenjörer per år. Branschförening Svensk Energi uppskattar samtidigt att 2 600 tekniker och ingenjörer måste rekryteras mellan 2015 och 2017.
En av mina tidigare elkraftstudenter, som nu arbetar för en konsultfirma, ringde mig för ett par månader sedan och berättade att hans företag behövde anställa 29 elkraftingenjörer. Det motsvarar hälften av dem som kan förväntas examineras i år.
För att kunna öka examinationen av elkraftingenjör måste fler söka till de utbildningar som finns i dag, söktrycket är för lågt.
Jag ser med ökande oro på att vi redan i dag verkar sakna många av de erfarna elkraftingenjörer som behövs för att kunna hålla igång de elanläggningar som finns.
Vi behöver dessutom elkraftingenjörer med erfarenhet när vi ska renovera alla de vattenkraftstationer och kraftledningar som färdigställdes i början av 1960-talet och vi behöver en lösning på vad som ska göras när de nuvarande kärnkraftverken blivit för gamla.
Min fråga är därför; räcker verkligen elkraftingenjörerna till?
För svaret är väl inte så enkelt; att vi varken behöver elkraftingenjörer eller elkraft?
Martin Lundmark