Replik på Arne Lindströms (ordförande LRF Västerbotten) och Mats Granaths (regionchef LRF Västerbotten) debattartikel ” Ska allmänheten få bestämma över markägarens skog”, publicerad i Norran och på norran.se måndagen den 12 december 2016.
Skogarna i Västerbotten dominerades av naturskog ända fram till mitten av 1800-talet. Då inleddes det industriella skogsbruket på allvar, först med plockhuggningar av de grövsta och äldsta träden och sedan inleddes kalhyggesepoken i mitten av 1900-talet. Skogarna i Västerbotten har aldrig varit så hårt brukade som nu.
Detta innebär att andelen naturskog är rekordlåg och att över 90 procent av alla skogar är produktionsskogar och trädplantager där naturskogens mångfald av urgamla träd, träd i olika åldrar, döda träd, hänglavar etcetera till största delen saknas. Detta gör att cirka 2 000 arter är hotade eller missgynnade.
Med dagens utveckling i skogen så är all skyddsvärd skog utanför reservaten borta inom en snar framtid.
Detta har Artdatabanken redan slagit fast i en rapport för flera år sedan, en rapport som LRF tyvärr inte verkar ha läst?
Faktum är att behovet av att skydda de sista spillororna av naturskog aldrig varit så stort som nu. Naturskyddsföreningen vill att naturskogar och övriga nyckelbiotoper skyddas från skogsbruk och att markägare får ersättning för detta. Här måste staten skjuta till mer pengar.
Dessutom ska enligt skogspolitiska mål cirka fem procent av markägarnas mark skyddas frivilligt utan krav på ersättning. Vilka skogar som ska skyddas ska avgöras av experter på detta område. Men det är också viktigt att ansvarkännande markägare som vill skydda sin skog tas på allvar.
Det är inte rimligt som det är i dag att flera kommuner i Västerbotten har mindre än en procent formellt skyddad skog, det vill säga skogar som är skyddade enligt lag.
Den andelen behöver öka för att tillgodose den biologiska mångfalden, turismen och människors behov av rekreation.
Barbro Viklund