Antalet Pridefester i Sverige slår nya rekord.
Den här veckan kommer regnbågsflaggor att hissas i Falkenberg, Göteborg och Luleå, och efter midsommar är det Sundsvalls, Varbergs och Västerås tur.
Prideåret inleddes redan i mars, då det var premiär för Malmfälten Arctic Pride i Gällivare, en av flera Pridedebuter 2015.
I april firades Åre Winter Pride för första gången och i mitten av juli står Ånge på tur.
När året är slut kommer över 30 Pridefestivaler att ha arrangerats runt om i landet, fler än någonsin tidigare, vilket framför allt beror på att festivalkonceptet på kort tid har spridits till många mindre orter.
Det är ett gott tecken. Inte för att det är något fel på Pride i vare sig Stockholm eller Göteborg, som lockar en hel del långväga besökare, men många hbtq-personer vittnar om att det är betydligt svårare att vara öppen med sin sexualitet i mindre städer än i större, vilket är oacceptabelt.
Ingen ska behöva flytta för att slippa bli trakasserad eller för att kunna leva ett vanligt familjeliv med sin partner. Barn i regnbågsfamiljer ska inte behöva känna att de eller deras föräldrar är ifrågasatta, vare sig av grannarna eller av representanter för det offentliga Sverige.
Ungdomar i så väl söder som norr, öst som väst, måste tidigt få veta att ”kärlek mellan två människor aldrig kan vara fel”, för att använda höjdhopparen Emma Greens ord, efter att hon hade målat naglarna under friidrotts-VM i Moskva.
Här har det svenska samhället i många fall kommit långt. Bra mycket längre än nästan alla andra länder. Men det betyder inte att homosexuella alltid har likvärdiga förutsättningar som heterosexuella – i alla fall inte överallt och inte med samma självklarhet.
Därför behövs Pride i hela landet.
Susanne Nyström
ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån
När året är slut kommer över 30 Pridefestivaler att ha arrangerats.