Vems flagga? Foto: Fredrik Sandberg/TT
Sveriges riksdags andre vice talman Björn Söder (SD) har bestämt vad svenskhet är, och vilka som får definiera sig som svenskar.
I en intervju säger Söder att det är problematiskt att tillhöra två ”nationer” samtidigt – att vara exempelvis både same och svensk. Vidare menar han att det inte går att, som debattören och komikern Soran Ismail gör, se sig själv som 100 procent svensk och 100 procent kurd (Dagens Nyheter, 14/12).
Söders syn på svenskhet är historielös och statisk. Han utgår ifrån att svenskheten och den svenska kulturen befinner sig i ett vakuum. Att det inte kan tillkomma vare sig nya element eller intryck. Trots att Sverige, i alla tider, har påverkats av andra kulturer och skapat egna traditioner utifrån sedvänjor som tidigare har varit främmande.
Dessutom tycks Söder tro att det finns en motsättning mellan att tillhöra flera kulturella gemenskaper; att se sig själv som både svensk och jude, eller svensk och kurd. Ingenting kan vara mer fel.
Det finns ingen anledning att behöva välja vilken nation eller kulturell gemenskap man identifierar sig mest med. De behöver inte vara ömsesidigt uteslutande, tvärtom berikas de av varandra. Nya traditioner skapas i samspel mellan olika kulturer. Så har det alltid varit.
Det största problemet är inte Björn Söders påståenden. Det är vad man kan vänta sig av en sverigedemokrat. Det som är mest oroande är att sådana som Söder tillåts ange vad svenskhet är – eller inte är. Diskussionen om vad det innebär att vara svensk har överlämnats åt Sverigedemokraterna och deras företrädare.
I stället är det öppenhetens försvarare som borde sätta tonen i debatten, och prata om hur man skapar en svenskhet som omfattar fler. En svenskhet där man kan vara 100 procent kurd och 100 procent svensk samtidigt.
Naomi Abramowicz
ledarskribent, Liberala nyhetsbyrån