Det kommer ett mejl från vänner i Tyskland som gärna vill att vi kommer på besök. De skriver att de fortfarande har plats, trots den miljon flyktingar som anländer. Det är faktiskt inte roligt, tillägger de: ”Vi tycker att framtiden är ganska skrämmande.”
På Facebook rapporterar en bekant från Ungern, dit han och några vänner åkt för att hjälpa flyktingar att ta sig vidare till Tyskland. De har hyrt en minibuss och kör skytteltrafik över gränsen. Åt ena hållet har de flyktingar i bilen, åt andra förnödenheter.
Efter några dagar måste de be vänner på Facebook att sluta föra över pengar. De har så att det räcker.
På ett kafé i närheten av mitt hus i Sheffield, Storbritannien, samlas det in kläder och euro som en frivillig kör med sin skåpbil till Calais där många fastnat i sina försök att ta sig till Storbritannien. Snart skriver även de att de inte klarar av att ta emot mer kläder.
Liknande grupper rapporterar om att visst kaos uppstått i Calais då britter med skåpbilar fulla med kläder och förnödenheter anlänt oanmälda. Samtidigt drar flyktinglägren i Jordanien och Libanon ner på matransonerna för att de inte har tillräckligt med resurser.
Hur bör vi agera i dessa kristider?
Det enda jag gjort för att förtjäna min privilegierade ställning i världen är att jag lyckats födas på rätt sida av en påhittad gräns. Med detta i åtanke borde jag inte göra annat än att utjämna orättvisor tills alla i världen har sina grundläggande mänskliga rättigheter säkrade.
Ändå lever de flesta av oss inte våra liv så. Det är nog inte fel att känna viss skuld över detta. Bara för att det är svårt att leva på det mest moraliska sättet innebär det inte att vi inte ska försöka, eller känna skuld när vi misslyckas.
Men vi måste också kunna leva ett liv med mål som vi satt upp och med relationer vi värnar om. Utan detta vore ingens liv värt att leva. Därför kan vännerna i Tyskland, som väntar barn, oroas utan att vara omoraliska.
Om vi inte hade några som vi brydde oss lite extra om, snarare än att försöka hjälpa alla i hela världen lika mycket, då hade livet nog inte varit värt att leva.
Filantropi är bra. Men i en värld med så enormt stora skillnader i frihet och välstånd blir välgörenheten en maktutövning. Vi som fötts in i privilegium har makten att bestämma till vilka, när och var vi vill dela med oss. Vi blir de aktiva räddarna och flyktingarna de passiva mottagarna av vår välvilja.
Detta är i sig inget argument emot välgörenhet. Att dela med sig är en viktig del av vad det innebär att vara människa. Även om privata initiativ inte alltid är de mest effektiva, finns det inget som tyder på att statligt bistånd skulle vara bättre.
Däremot är det ett argument för politiska lösningar som gör det möjligt för människor att hjälpa sig själva och slippa vara beroende av andras välvilja. För även om välviljan är god så cementerar den de maktförhållanden världens födelselotteri skapar. Öppna gränser är en sådan politisk lösning.
Clara Sandelind
fil dr i statsvetenskap vid University of Huddersfield och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån
Vi blir de aktiva räddarna och flyktingarna de passiva mottagarna av vår välvilja.