I det nya globaliserade samhället krymper världen genom att varor, tjänster, pengar, information och människor obehindrat korsar Sveriges gränser. Utvecklingen skapar nya möjligheter för den organiserade brottsligheten. Detta sker samtidigt som polisens resultat är urusla i bemärkelsen att 85 procent av de anmälda brotten aldrig klaras upp.
En av orsakerna till polisens bristande effektivitet är att politikerna gett polisen omöjliga förutsättningar. Exempelvis tvingas polisen att sätta upp stängsel kring nedlagda gruvhål, transportera psykiskt sjuka och fångar, utbilda vakter, besiktiga tivolianläggningar och ta hand om bortsprungna husdjur. Listan över felaktig användning av poliser kan dessvärre göras mycket längre.
Polisens sidouppgifter är en tidstjuv som förbrukar cirka 12 procent av polisens arbetstid. I det fall polisen skulle befrias från arbetsuppgifter som inte kräver poliskompetens eller polismans befogenheter skulle vi få 2 400 fler poliser vilka skulle kunna göra en enorm insats för att öka antalet uppklarade brott.
Ett annat problem att ta på allvar är att avsaknaden av polisresurser i glesbygd vilket innebär att många medborgare i praktiken inte kan räkna med att få hjälp av polisen inom rimlig tid. En möjlig lösning för att öka tryggheten i glesbygd är samarbete mellan polis och bevakningsföretag. Med kommunernas deltidsbrandkårer som förebild skulle kvalificerad bevakningspersonal kunna ges begränsade möjligheter att ingripa mot brott.
I viss mån har samhället redan påbörjat att effektivisera den offentliga säkerheten. Ett bra exempel på detta är Stockholms tunnelbana där ordningsvakter anställda vid bevakningsföretag i praktiken har ersatt 200 tunnelbanepoliser som tidigare ansvarade för ordning och säkerhet i tunnelbanan.
Ska det då inte finnas en tydlig rågång mellan polisen och bevakningsföretag? Argumenten för en sådan rågång har varit myten om att polisen har våldsmonopol. Dock finns inget sådant entydigt monopol vilket kan exemplifieras av att skyddsvakter och ordningsvakter har liknande befogenheter och samma rätt som polisen att använda våld i vissa situationer.
Den gränslinje som finns mellan polis och bevakningspersonal har i själva verket vuxit fram slumpvis och en styrande faktor har också varit att det offentliga genom att underlåta att definiera en tydlig gräns mellan polis och bevakningsföretag har kunnat smita undan att betala priset för upprätthållandet av sina egna principer.
Det finns ett orsakssamband mellan polisens försämrade resultat vad gäller uppklarning av brott, polisens svårare arbetsuppgifter och omständigheten att politikerna valt att blunda för tidigare utredningsförslag om att renodla polisens verksamhet. Polisen måste därför befrias från sina allt-i-allo-uppgifter. Först därefter går det att ställa krav på polisen om att exempelvis klara upp fler brott.
Vem ska då fånga bortsprungna husdjur, transportera fångar, utbilda ordningsvakter och hantera hittegods i framtiden? Min övertygelse är att säkerhetsföretagen kan ta ett ännu större ansvar för att öka tryggheten i samhället. Erfarenheterna från exempelvis Stockholms tunnelbana visar att en sådan utveckling kan ske med bibehållen rättssäkerhet och till lägre kostnad för samhället.
Vilken trygghet och service som enskilda medborgare har rätt att kräva och vem som ska leverera detta är principiellt viktiga frågor. Därför har jag som ordförande för Säkerhetsbranschen nu lämnat in en skrivelse till regeringen med förslag att den kommitté som genomför polisens omorganisering ska få uppgiften att rensa bort de värsta tokigheterna från polisens arbetsuppgifter. Har till regeringen också påtalat att det bör tillsättas en offentlig utredning med enda uppgift att gräva ännu djupare i frågan om hur polisens verksamhet kan renodlas och effektiviseras.
Björn Erikssonf d rikspolischef, ordförande för Säkerhetsbranschen