Läkekonsten allvarligt hotad.
Så skrev två erfarna kollegor i Läkartidningen.
Denna försämring av läkekonsten tillskriver författarna till stora delar landstingspolitikerna. De bär ett tungt ansvar för denna förändring.
Författarna konstaterar att ”tilltron till konsulter som aldrig sysslat med sjukvård och misstron mot sjukvårdens egna erfarna representanter är rent häpnadsväckande. En rad okloka, för att inte säga ödesdigra, landstingsbeslut i syfte att detaljstyra vården har fattats, stundtals på mycket tvivelaktiga grunder.”
Av egen erfarenhet kan jag bara hålla med.
Det kan ifrågasättas om de administrativa och organisatoriska förändringarna verkligen medfört några påvisbara förbättringar för patienterna.
Vad som däremot inträffat är en kraftigt ökad byråkratisering, med ständiga sammanträden, som mer handlar om administrativa och organisatoriska förändringar än patientrelaterade problem. I vissa landsting finns det numera fler administratörer än läkare.
Kravet på ökad dokumentation och registreringar gör att läkare och sjuksköterskor tillbringar allt mer tid vid datorn i stället för hos patienten.
Vad innebär då läkekonst?
Hippokrates, ”Läkekonstens fader”, stipulerade fyra principer för god läkekonst:
- Observera allt. Förmågan att observera utan förutfattade meningar, använda alla sinnen, som ska resultera i en god anamnes (en sjukdoms förhistoria).
- Studera patienten snarare än sjukdomen. Stor vikt vid hur patienten reagerar på sjukdomen, inte bara typ av sjukdom.
- Utvärdera ärligt. Detta kräver god patientkännedom och kontinuitet.
- Understödja naturens läkningsförmåga, och till sist inte ställa till någon skada.
Hippokrates, ”Läkekonstens fader”, stipulerade fyra principer för god läkekonst.
Dagens sjukvård motverkar god läkekonst på i det närmaste alla ovanstående principer. Möjligheten till en god anamnes motverkas av stressade arbetssituationer, dålig kontinuitet, bristfällig uppföljning och utvärdering.
Fragmentiseringen av vården bidrar till mer sjukdoms- och organfixering än till studera patienten med sjukdom. Exempelvis talar vi om cancerpatienter i stället för en patient med cancer. Detta synsätt har stor betydelse för handläggningen av den som är sjuk.
God läkekonst kompletterar och förfinar den viktiga evidensbaserade vården (en vilja att tillämpa bästa tillgängliga vetenskapliga kunskap som underlag för vårdbeslut) som med rätta fått stort genomslag på senare år. Vissa behandlingar fungerar inte hos vissa och måste omprövas – trots god evidens.
Omvänt kan sägas att avsaknad av evidens inte nödvändigtvis betyder avsaknad av effekt.
God läkekonst blir särskilt viktig för äldre, kroniskt multisjuka patienter, som har de största vårdbehoven. Hos dessa saknas ofta evidens för bästa behandling. Denna grundar sig i stället i de flesta fall på beprövad erfarenhet, där lyhördhet för patientens symtom och livssituation är avgörande för behandlingseffekt.
Den nya typen av konsultation via nätet – som Dr Kry eller My Doctor – är långt ifrån läkekonstens principer, och har uppenbarligen andra incitament än att ge god vård till de mest behövande.
Ett administrativt och organisatoriskt synsätt premierar ekonomin som mål i stället för som medel. Produktivitet och andra industriella och ekonomiska termer var bland annat grunden för New Public Mangement, som sedan mitten av 1990-talet införts på bred front i svensk förvaltning med ett industriellt processtänkande som ledstjärna.
Kontinuitet, förtroende, tillit, empati, som är avgörande för god läkekonst, låter sig inte mätas lika lätt och kommer därför kraftigt att underskattas i dagens vård. Inte desto mindre kommer nu rapporter om att god kontinuitet minskar behov av sjukvård, vilket vi också visade i HOPP-projektet.
Dagens sjukvårdsproblem handlar, enligt min mening, om mycket mer än enbart materiella satsningar. Det handlar om patienternas behov av kontinuitet, förtroende, tillit och empati. Hur dessa grundläggande frågor ska förbättras borde vara ett viktigare inslag i den politiska debatten än pengar.
Så länge dessa fundament motarbetas och försvagas kommer problem i svensk sjukvård att kvarstå eller förvärras.
Kurt Boman, senior professor, specialist i allmänmedicin, invärtes medicin och hjärtsjukdomar